För att ett barn ska kunna utvecklas och bli självständigt krävs en trygg och säker anknytning till sina föräldrar. Om det inte finns tillit till föräldrarna påverkar det barnets utveckling negativt. Men vad händer om föräldrarna har egna problem som hindrar dem från att vara bra föräldrar? Till exempel om de överkonsumerar alkohol, lider av allvarliga psykiska problem eller är omogna och självcentrerade?

Barnafödande förknippas för det mesta med stor glädje och gratulationer från omgivningen, men detta är inte alltid fallet när det kommer till föräldrar som har stora egna svårigheter. Då är reaktionerna från omgivningen snarare de motsatta. ”Oj, ska de nu ha en unge också! Hur ska det gå!” Det måste vara tufft att vara ”en sån unge”, att redan som baby bli betraktad som någon som inte är som andra.

I psykologin brukar man prata om ”det sociala arvet” när man menar fenomenet där föräldrarnas leverne påverkar ett barn. Barn i dysfunktionella familjer får ofta ta ett allt för stort ansvar och missar därför stora delar av sin egen utveckling och uppväxt. Några har redan som barn blivit ansvariga för till exempel tvätt och städning, och uppträtt snarare som ”unga vuxna” och vårdare än som barn. Många sådana barn känner sig ensamma och oälskade. De har helt enkelt bytt roll med sina föräldrar.

Forskningen visar att om man har haft en tuff barndom kan detta få konsekvenser för individen i vuxen ålder. De löper till exempel löper större risk att bli deprimerade och få svårigheter med att skapa nära relationer. Många blir också så känsliga i vuxen ålder att det medför svårigheter.

Trots allt behöver svår barndom inte begränsa vuxenlivet, felet är inte ditt om barndomen var tuff.

Lisa Pousette, leg. psykoterapeut