Det ser enkelt ut utifrån. Du är vänlig, lyssnar, svarar, håller samtal i gång och får möten att flyta. Du småpratar när det behövs, anpassar tonen efter den du möter och ser till att stämningen inte blir obekväm. Det fungerar, och det uppskattas ofta. Men det som inte syns är hur aktiv du är inuti samtidigt. Du märker när någon blir osäker, när ett samtal stannar av eller när något skaver, och du kliver in och jämnar ut. Du fyller tystnader, ställer frågor, ler lite extra och håller tillbaka det som skulle kunna skapa friktion. Det är små justeringar hela tiden, nästan omärkliga, men de pågår utan paus.
I stunden går det snabbt och känns naturligt. Du tänker inte på det som en ansträngning, utan som ett sätt att vara. Men efteråt kan det bli tydligt hur mycket det faktiskt tog. Inte som en dramatisk utmattning, utan mer som en stillsam trötthet som ligger kvar. Som att du varit mer närvarande än vad situationen egentligen krävde. Du kanske sitter kvar efter ett möte eller en middag och känner att du behöver tystnad, inte för att något gick fel, utan för att du har burit mer än det som syntes.
Det kan också finnas en tvekan inför att släppa det här sättet att vara. Det fungerar ju. Det gör relationer smidiga, minskar risken för missförstånd och håller stämningen på en nivå som känns hanterbar för alla. Samtidigt kan det innebära att något av det egna hamnar i bakgrunden. När du hela tiden riktar uppmärksamheten mot andra blir det mindre utrymme kvar för det du själv tänker, känner och vill uttrycka.
Att förändra detta handlar inte om att sluta vara vänlig eller att bli mindre inkännande. Det handlar snarare om att ibland låta det få vara lite mer stilla. Att inte direkt fylla varje paus, att inte alltid ta ansvar för hur samtalet utvecklas och att ge utrymme för det som uppstår, även när det inte är helt bekvämt. Det kan också handla om att låta dina egna reaktioner få finnas kvar en stund längre, utan att genast anpassa dem till situationen.
Det är inga stora förändringar, men de har betydelse. När du inte hela tiden håller ihop det som sker blir det lättare att känna efter hur det faktiskt är att vara där. Inte bara som den som får allt att fungera, utan som någon som också är en del av det som händer, med rätt att ta plats utan att först justera sig själv.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
lisa@pousette.org