Det finns människor som inte bara märker hur andra mår, utan nästan känner det i sig själva. De går in i ett rum och uppfattar direkt om någon är spänd, ledsen, arg eller orolig, även när det inte sägs öppet. Förmågan kan skapa närhet och djupa relationer, men den kan också bli tung att bära.
I vardagen märks det ofta i små situationer. Någon svarar kortare än vanligt och du känner direkt att något har förändrats. En vän verkar stressad och du börjar själv känna ett obehag i kroppen. Du sitter bredvid någon som är irriterad eller rastlös och märker hur ditt eget lugn gradvis försvinner. Det svåra är att gränsen mellan dina egna känslor och andras ibland blir otydlig. Du går från ett samtal och känner dig nedstämd eller orolig utan att riktigt förstå varför. Det är först senare som du inser att mycket av det du bar kanske aldrig var ditt från början.
Många som fungerar så här blir också personer som andra söker sig till. Du lyssnar, förstår och känner in snabbt. Men samtidigt kan det göra att du tar emot mer än du egentligen orkar. Du märker när någon behöver något och går lätt in i att hjälpa, lugna eller bära tillsammans med den andra. Efter ett tag kan det skapa en märklig trötthet. Inte bara av det som händer i ditt eget liv, utan av allt du tar in från omgivningen. Du kan längta efter tystnad och ensamhet utan att riktigt kunna förklara varför.
Det som hjälper är inte att stänga av känsligheten, utan att börja skilja mellan det du uppfattar och det du behöver ta ansvar för. Bara för att du känner något betyder det inte att du måste bära det vidare. Ibland räcker det att lägga märke till det, förstå att det finns där och sedan låta det stanna hos den andra personen. När du börjar göra den skillnaden händer något viktigt. Du kan fortfarande vara inkännande och nära människor men utan att förlora dig själv i det de känner.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
lisa@pousette.org
