En sak som många känsliga människor diskuterar mycket just nu är tröttheten av att ständigt vara nåbar. Det handlar inte bara om arbete eller sociala medier, utan om känslan av att hela tiden vara öppen för andras behov, intryck och förväntningar. Telefonen vibrerar, meddelanden kommer, människor vill ha svar direkt och samtal tar aldrig riktigt slut. För vissa blir det inte bara stressande utan något som gradvis påverkar hela nervsystemet.
Det som ofta händer är att man vänjer sig vid att alltid vara lite beredd. Även under lediga stunder finns en del av uppmärksamheten kvar utåt. Man svarar snabbt, tänker på hur andra mår, känner av stämningar och försöker finnas tillgänglig, samtidigt som kroppen egentligen längtar efter lugn och avskildhet. Efter ett tag börjar det märkas på ett stillsamt sätt. Man orkar mindre socialt, blir lättare trött av ljud och samtal och känner ett större behov av att dra sig undan. Många beskriver också att de tappar kontakten med sig själva när tempot blir för högt. Man hinner känna vad andra vill och behöver, men inte vad man själv känner. Det är först när det blir helt tyst, kanske under en promenad, en kväll ensam hemma eller en stund i naturen, som tankarna långsamt sjunker undan och något eget börjar komma tillbaka.
Det här handlar inte om att vara osocial eller svår. Det handlar om att vissa människor påverkas starkare av ständig stimulans och av att hela tiden vara känslomässigt tillgängliga. När återhämtningen uteblir börjar kroppen signalera det, ofta långt innan man själv riktigt förstår varför man känner sig trött och splittrad. Det som hjälper är sällan stora förändringar, utan små gränser i vardagen. Att inte svara direkt på allt. Att låta vissa stunder vara helt fria från intryck. Att ibland välja tystnad utan att behöva förklara det. I en tid där mycket handlar om att vara uppkopplad och tillgänglig kan det nästan kännas ovant.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
lisa@pousette.org