Det kan komma mitt i något som på ytan fungerar. Du sitter i ett samtal, är med vid ett bord, deltar och svarar, och ändå börjar en annan rörelse ta form inuti dig. En stillsam men tydlig känsla av att du behöver gå ifrån. Inte för att något har blivit fel, utan för att något har blivit för mycket, på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Du märker mer än vad som syns. Små förändringar i tonfall, skiftningar i stämning, det som sägs mellan raderna. Intrycken lägger sig ovanpå varandra och bildar en helhet som andra kanske inte registrerar på samma sätt. I början går det bra att vara kvar i det, men efter en stund börjar det kännas tätare. Som att utrymmet inuti dig minskar.
Samtidigt fortsätter allt runt omkring som vanligt. Samtalet rör sig vidare, andra verkar opåverkade, och det gör det svårare att lita på din egen känsla. Du kanske stannar kvar längre än du egentligen vill, för att det inte finns något tydligt skäl att lämna. Men kroppen signalerar något annat. Tankarna blir fler, svårare att hålla ihop, och det som nyss kändes enkelt kräver plötsligt ansträngning. Det är ofta först när du får vara ensam som det klarnar. När intrycken får sjunka undan återvänder något av det egna. Det som kändes diffust får konturer igen, och du kan förstå vad som hände, inte i detalj, men som en helhet. Du behövde paus, inte för att något var fel, utan för att du hade tagit in mer än du hann bearbeta i stunden.
Det som kan göra det här svårt är att behovet inte alltid går att förklara, varken för andra eller för dig själv. Du kan börja ifrågasätta det, tänka att du borde vara mer uthållig, mer social, mindre påverkad. Men när du gång på gång ignorerar signalen blir det inte lättare, bara mer ansträngt.
Att börja ta detta på allvar handlar inte om att dra sig undan från livet, utan om att förstå hur du fungerar. Att tillåta korta pauser, att gå ifrån en stund utan att först motivera det, och att lita på att behovet i sig är tillräckligt. Med tiden blir det också lättare att känna igen signalerna tidigare, innan det hunnit bli för mycket. I den rörelsen kan något förändras. Du behöver inte välja mellan att vara med andra och att vara i dig själv. Men du kan börja skapa utrymme för båda, så att du inte försvinner i det som pågår runt omkring dig.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
lisa@pousette.org
