Vi människor hamnar lätt i jämförelser med andra. Det sker nästan automatiskt, ofta utan att vi märker det. I sociala sammanhang, på arbetet och inte minst i digitala flöden väger vi oss själva mot andras prestationer, utseenden och livsval. Att jämföra är i grunden en mänsklig förmåga. Den har hjälpt oss att orientera oss i gruppen, förstå normer och hitta vår plats. Problemet uppstår när jämförelserna blir ensidiga och ständigt riktas uppåt, mot dem vi upplever som bättre eller mer lyckade.
När vi jämför oss uppåt aktiveras lätt en känsla av otillräcklighet. Hjärnan registrerar avståndet mellan var vi är och var vi tycker att vi borde vara. I stället för inspiration leder det ofta till självkritik. Det som tidigare kändes tillräckligt kan plötsligt upplevas som bristfälligt. Detta förstärks i miljöer där andra människors liv presenteras i filtrerad form, där framgångar syns tydligare än motgångar. Resultatet blir en skev bild som är svår att leva upp till.
Jämförelser påverkar också vår självkänsla över tid. När värdet av den egna personen kopplas till prestation eller yttre attribut blir det instabilt. Det räcker med att någon annan lyckas bättre för att den egna känslan av värde ska rubbas. På så sätt skapas en inre pendel som ständigt rör sig mellan att känna sig tillräcklig och otillräcklig, beroende på vem man råkar jämföra sig med för stunden. Samtidigt är det värt att komma ihåg att jämförelser inte går att stänga av helt. De är en del av hur vi fungerar. Det som däremot går att förändra är hur mycket utrymme de får och hur vi tolkar dem. När uppmärksamheten riktas mer mot den egna utvecklingen än mot andras resultat förändras ofta upplevelsen. Det som tidigare väckte stress kan i vissa fall bli neutralt, eller till och med motiverande.
En mer hållbar väg handlar om att förankra sitt värde i något som inte hela tiden skiftar. När fokus flyttas från att mäta sig mot andra till att förstå sina egna behov, värderingar och riktning, minskar jämförelsernas kraft. De finns kvar, men de definierar inte längre hur man ser på sig själv. I längden handlar det kanske inte om att sluta jämföra, utan om att inte låta jämförelserna avgöra vem man är.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
lisa@pousette.org