Huvuddelen av vårt emotionella språk härrör från vilket slags anknytningssätt/anknytningsmönster vi hade som barn. Om du hade en förälder/vårdnadshavare som var konsekvent och uppmärksam på dina behov, har du vad som kallas ”trygg anknytning”. Blir det besvärligheter och stridigheter i dina relationer som vuxen, är du förmögen att arbeta dig igenom svårigheterna.
Om emellertid föräldrarna/vårdnadshavarna var inkonsekventa, antingen alltför påträngande eller otillgängliga, kan ditt anknytningsmönster ha blivit ambivalent eller avvisande.
Ambivalent anknytningsmönster
Personer med ambivalent anknytningsmönster (en upptagen stil) är ängsliga och osäkra inför olika slags relationer. De är angelägna om att försäkra sig om att allt är okej i ett förhållande.
De dras lätt in i olyckliga, dödsdömda förhållanden och kämpar för att få dessa att fungera. Till exempel när den som de lever med har ett missbruk av något slag som alkohol, droger, träning, arbete eller annan sorts prestation. Eller när partnern har en stor okänslighet på grund av drag av asperger, ADHD eller har stora sociala problem.
Anledning till ambivalent anknytningsmönster är ofta att man har vuxit upp i en dysfunktionell familj där man inte har fått dina känslomässiga behov tillgodosedda. Någon eller båda föräldrarna kanske var så självupptagna med sina problem att man fick lära dig att hjälpa, medla och ta ansvar istället för att bara vara barn.
Undvikande anknytningsmönster
Personer med undvikande anknytningsmönster (en avvisande stil) har något tillbakadraget som innebär ett bristande förtroende för att människor runtomkring verkligen bryr sig om dem. Dessa individer har svårt för att bygga upp och upprätthålla relationer. De kan fungera bra i mer ytliga relationer, men i nära relationer håller de distans. De kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.