De första levnadsåren förefaller vara en känslig period då barnet har som lättast att forma en trygg bindning till mamman, vilken förbättrar anpassningsförmågan längre fram i livet. Även om det senare i barndomen fortfarande är möjligt för barnet att forma en stark anknytning till mamman så kan det vara betydligt svårare då. Anknytningsmönstret har dessutom betydelse för hur det sociala samspelet med omgivningen ser ut resterande delen av livet.
Anknytningsproblem kan uppstå då mamman på grund av exempelvis trauman eller förluster feltolkar barnets signaler. Mammans upplevelse av anknytningsproblemet visar sig genom hennes känslor av att vara fångad av krav, skuldkänslan och känslan av misslyckande för att hon inte kan leva upp till de krav och ta hand om barnet på det sätt som hon har föresatt sig.
Anknytningen blev inte som förväntat
Mammans känsla av att inte vara en bra mamma är en central och viktig del i anknytningsproblemet. Mamman har starka känslor av att inte kunna älska sitt barn och denna brist på moderskänslor skrämmer henne.
Många mammors orealistiska förväntningar krossas när de går in i och möter sin verkliga mammaroll. Flera av dem känner skuld och att de har misslyckats som mammor, för själva anser de att en bra mamma bör vara lycklig över att ha fått barn samt ha tålamod och tänka på barnet i första hand före sig själv. Den skam och skuld som upplevelsen av att inte kunna knyta an framkallar hos mamman gör att hon inte vill eller vågar prata om sin upplevda problematik och sina känslor.
Anknytningsproblem går i arv från generation till generation. Anknytning är som ett rött band som följer med oss ända in i vuxenlivet. Det går alltid att reparera anknytningsproblem, men ju tidigare desto smidigare går det. Att reparera problemen först i vuxenlivet kan i värsta fall kräva många terapitimmar.