En del människor växer upp i miljöer där känslor inte riktigt får plats. Det kan handla om vuxna som är upptagna, trötta, distanserade eller själva har svårt att möta känslor. Barnet lär sig då att inte visa för mycket, att klara sig själv eller att inte förvänta sig att bli förstådd. Det blir ett sätt att anpassa sig, snarare än något man väljer.
Som vuxen kan detta märkas i nära relationer, men ofta på ett lågmält sätt.
Man kan leva med någon som fungerar väl i vardagen. Som tar ansvar, är lojal och finns där praktiskt. Samtidigt kan något saknas som är svårare att sätta ord på.
Ett vanligt exempel är samtal som stannar på ytan. När man försöker dela något personligt möts det kanske av ett kort svar, ett skämt eller en praktisk lösning. Samtalet går vidare, men det som var viktigt får inte riktigt fäste. Ett annat exempel är när man är ledsen eller orolig. Den andra personen finns där, men når inte riktigt fram. Kanske byter ämne, kanske försöker lösa problemet direkt, eller säger att det ordnar sig. Intentionen kan vara god, men upplevelsen blir ändå att man är ensam i det man känner. Det kan också visa sig i frånvaro av frågor. Man blir inte riktigt nyfiket utforskad. Det finns inget tydligt avstånd, men heller ingen fördjupning. Relationer fortsätter, men utan att riktigt öppna sig.
För den som lever i en sådan relation kan det skapa en speciell form av ensamhet. Inte en ensamhet där man är övergiven, utan en där man inte fullt ut blir mött. Man kan börja tvivla på sina egna behov, undra om man kräver för mycket eller om det man längtar efter ens är rimligt.
I vissa fall anpassar man sig. Man slutar ta upp det som känns viktigt, eftersom det ändå inte leder någonstans. Relationens yttre fungerar, men det inre blir mer tyst. Samtidigt är detta inte alltid något medvetet hos den andra. Den som har lärt sig att stänga av eller hålla tillbaka sina känslor gör det ofta automatiskt. Det är ett sätt att vara som en gång varit nödvändigt.
Att förstå detta kan ge ett sammanhang, men det förändrar inte alltid upplevelsen i relationen. Förändring kräver att det som saknas blir synligt. Att det går att tala om, inte som anklagelse, utan som en beskrivning av hur det känns. För många blir det då en viktig insikt att närhet inte bara handlar om att vara tillsammans, utan om att bli mött i det som är viktigt på insidan.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska