En del människor bär med sig en tidig erfarenhet av att inte riktigt höra till. Det kan handla om att inte ha blivit helt sedd, att ha varit annorlunda i sin familj eller att ha saknat en självklar plats. Det sätter sig inte alltid som tydliga minnen, utan mer som en känsla som följer med.
I vuxenlivet kan det bli mycket konkret. Man sitter vid ett middagsbord med andra. Samtalet flyter, man lyssnar och säger något ibland. Men det finns en känsla av att vara lite vid sidan av. Inte utstött, men heller inte riktigt med. När man pratar får man svar, men samtalet går snabbt vidare till någon annan. Man är på en tillställning och märker att andra rör sig naturligt mellan grupper. Själv blir man stående lite längre än man tänkt. Det är inte så att ingen vill prata, men man känner sig inte självklar i rörelsen. I en vänskapsrelation kan det visa sig som en tvekan. Man undrar om den andra verkligen vill ses, eller om man själv alltid är den som tar initiativ. När man skickar ett meddelande och inte får svar direkt kan tankarna börja röra sig. Var det fel att höra av sig. Var det för mycket.
I nära relationer kan det bli ännu tydligare. Den andra personen kan vara engagerad och närvarande, men det finns ändå en underliggande känsla av att man inte riktigt räknas fullt ut. Man kan tolka små saker som tecken på avstånd, även när det inte är avsikten. Ett konkret exempel är när ens partner är tystare än vanligt. I stället för att tänka att det kan handla om något annat, riktas uppmärksamheten snabbt inåt. Har jag gjort något. Är jag på väg att bli bortvald. Känslan kan komma snabbt och vara svår att skaka av sig.
Det här påverkar ofta hur man beter sig. Man kan bli mer försiktig, känna av mer, anpassa sig lite extra. Ibland drar man sig tillbaka innan någon annan hinner göra det. Det kan ge en kortvarig känsla av kontroll, men förstärker samtidigt upplevelsen av att stå utanför.
Det som gör detta mönster så starkt är att det känns sant i stunden. Känslan av att inte riktigt höra till upplevs inte som en tanke, utan som en verklighet. Att börja förändra detta handlar om att långsamt ifrågasätta den automatiska tolkningen. Inte genom att säga till sig själv att det inte stämmer, utan genom att stanna kvar i situationer lite längre. Att lägga märke till vad som faktiskt händer, inte bara vad det känns som.
Med tiden kan det bli möjligt att se skillnaden mellan det som sker i relationen och det som väcks inuti. Och i den skillnaden kan det uppstå något nytt, en större frihet att vara kvar, även när känslan av att stå lite vid sidan av gör sig påmind.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
