Det kan börja med något väldigt litet. Ett meddelande som inte får svar direkt. En ton som känns lite annorlunda än vanligt. Ett ansiktsuttryck som förändras i en bråkdels sekund. För någon annan är det kanske inget att stanna vid – men i dig sätter det igång något. Plötsligt känns det som att avståndet mellan dig och den andra personen har vuxit. Du kanske märker hur kroppen spänner sig lite, hur tankarna börjar leta efter vad du kan ha gjort fel. Det är som om en oro smyger sig in bakvägen, utan att riktigt fråga om lov.
Du kanske försöker ignorera det först. Tänker att du överreagerar. Men känslan stannar kvar. Den ligger där som ett svagt brus, eller som en tyngd i bröstet. Och ju mer du försöker tänka bort den, desto mer tar den plats. Ibland leder det till att du drar dig undan lite. Inte alltid synligt, det kan vara subtilt. Du svarar lite kortare. Väntar med att höra av dig. Håller tillbaka något du egentligen ville säga. Som om du försöker skydda dig själv, ifall det där du anade skulle vara sant. Andra gånger gör du tvärtom. Du försöker komma närmare. Kanske ställer fler frågor, söker bekräftelse, vill känna att allt är som vanligt igen. Inte för att vara krävande, utan för att stilla det som skaver inuti.
Det märkliga är att det ofta känns så verkligt i stunden. Som att det du uppfattar måste stämma. Att den där lilla förändringen faktiskt betyder något större. Men senare, kanske timmar eller dagar efter, kan du se att det inte alltid var så. Du ser att den andra personen bara var trött eller upptagen. Eller hade något helt annat i tankarna. Ändå var känslan där, och den var på riktigt.
Det kan också visa sig i hur du ser på dig själv. I vissa stunder kan du känna dig varm, öppen och självklar. I andra, nästan utan förvarning, kan en annan bild ta över – en där du tvivlar, där du undrar om du är för mycket, för känslig, för svår att förstå. Och det skiftar snabbt. Som om olika delar av dig tar plats beroende på vad som händer runt omkring.
Det som ofta är gemensamt är intensiteten. Att det inte bara passerar, utan känns på djupet. Att små saker kan få stora känslomässiga ringar på vattnet. Inte för att du vill att det ska vara så utan för att det bara blir så.
Samtidigt finns där också en annan sida. En förmåga att uppfatta det som är fint. Att känna när något är äkta. Att lägga märke till värme, närhet och nyanser som andra kanske missar. Att kunna vara närvarande på ett sätt som skapar djup i relationer. Men ibland följer det ena med det andra. Djupet gör också att det som gör ont känns starkare.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
lisa@pousette.org
