Det finns människor som i stunden känner tydligt vad de vill men som ändå inte säger det. I stället anpassar de sig, mjukar upp, backar eller låter någon annan bestämma. Det sker inte för att de saknar vilja, utan för att något annat väger tyngre i just det ögonblicket. Ofta handlar det om relationen. Att inte skapa konflikt. Att inte göra någon besviken. Att behålla det som fungerar.
Det kan börja i små situationer. Någon föreslår en tid som egentligen inte passar, men man säger ja ändå. Ett samtal tar en riktning som inte känns bra, men man låter det fortsätta. Man märker att man håller tillbaka något, men det känns enklare att låta bli att säga det. I stunden kan det kännas smidigt, situationen flyter vidare utan friktion. Men efteråt kan en annan känsla uppstå. En vag otillfredsställelse, ibland en irritation, ibland en känsla av att ha lämnat sig själv lite utanför.
För många är detta inget medvetet val, utan ett invant sätt att vara. Det kan ha vuxit fram i miljöer där det var viktigt att vara följsam, där det inte alltid fanns utrymme att uttrycka egna behov, eller där relationer blev tryggare när man inte tog för mycket plats.
I vuxenlivet kan detta visa sig i olika sammanhang. I nära relationer där man ofta anpassar sig för att undvika spänning. I arbete där man säger ja till mer än man orkar eller i sociala situationer där man håller tillbaka sina egna åsikter.
Ett exempel kan vara ett samtal där någon säger något som skaver. Man känner det direkt men väljer att inte reagera. Kanske för att det känns svårt att formulera, kanske för att man inte vill skapa obehag. Situationen går vidare men känslan stannar kvar. Ett annat exempel är när man planerar tillsammans med andra. Man märker vad man själv vill, men justerar det snabbt efter gruppen. Efteråt kan det finnas en känsla av att inte riktigt ha varit med i det som bestämdes.
Att börja förändra detta handlar sällan om att plötsligt säga ifrån i allt. Ofta börjar det i det lilla. Att lägga märke till ögonblicket när man håller tillbaka. Att stanna upp en sekund innan man svarar. Att ibland uttrycka något enkelt, utan att förklara eller försvara det. När det sker förändras ofta något i relationerna. De kan bli mer levande, ibland lite mer utmanande, men också mer verkliga. Det blir möjligt att vara närvarande på ett annat sätt, där det inte bara handlar om att anpassa sig utan om att faktiskt delta.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska