Det finns relationer som fungerar på ytan, men där något skaver inuti. Inte i det som faktiskt händer, utan i hur det upplevs. En känsla av att inte riktigt räcka till kan följa med in i nära relationer och färga det som annars skulle kunna vara tryggt.
Det kan visa sig i små, konkreta situationer. Den man är tillsammans med är tystare än vanligt. Kanske trött, kanske upptagen. Men upplevelsen blir snabbt personlig. Har jag gjort något? Är jag för mycket? Eller för lite? Tankarna kommer snabbt och känslan hinner före det som faktiskt går att veta.
När man får uppskattning kan det vara svårt att ta emot. Man hör orden, men de sjunker inte riktigt in. I stället kan det finnas en misstanke om att det inte gäller fullt ut, eller att det snart kommer att förändras.
I vissa fall börjar man anpassa sig mer. Man försöker vara enkel att leva med, inte ställa för höga krav, inte bli besvärlig. Det kan ske utan att man märker det. Man drar ner på sina behov, justerar sitt sätt att vara och försöker förebygga det som skulle kunna leda till avstånd. Ett exempel är att man undviker att ta upp sådant som är viktigt. Inte för att det saknar betydelse, utan för att man är rädd att det ska påverka relationen negativt. Man tänker att det är bättre att hålla det inom sig än att riskera att bli avvisad. Ett annat exempel är att man blir extra uppmärksam på signaler. Små förändringar i tonfall eller beteende kan få stor betydelse. Man försöker läsa av och förstå, ibland långt mer än situationen egentligen kräver.
Detta kan skapa en särskild dynamik. Den ena försöker anpassa sig och förebygga, medan den andra kanske inte ens är medveten om vad som pågår. Utåt fungerar relationen, men inuti kan det finnas en ständig anspänning.
Det som gör detta mönster så svårt är att det påverkar upplevelsen av närhet. Även i en relation där det finns omtanke kan det vara svårt att känna sig helt trygg. Något håller en tillbaka.
Att börja förändra detta handlar inte om att bli säker från en dag till en annan. Snarare om att gradvis våga vara mer synlig i relationen. Att ibland uttrycka det man känner, även när det känns osäkert. Att pröva att ta emot det som ges, utan att direkt ifrågasätta det. Det kan också handla om att stanna upp när de automatiska tankarna kommer. Att lägga märke till hur snabbt man drar slutsatser om sig själv, och att ge utrymme för andra möjliga förklaringar.
För många sker förändringen i små steg. Men varje gång man stannar kvar lite mer i sig själv, i stället för att dra sig undan eller anpassa sig, kan relationen få en annan kvalitet. Inte perfekt, men mer verklig. Och i det kan det bli möjligt att känna något som tidigare varit svårt att nå, att man faktiskt får finnas som den man är.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
