Det finns människor som rör sig genom livet med en stark vilja att ta hänsyn. De ser andra, känner av stämningar och försöker bidra till att allt ska fungera. De anpassar sig, undviker att skapa obehag och lägger märke till sådant som andra inte ens registrerar. Utåt kan det uppfattas som vänlighet, samarbetsvilja och mognad. Man är lätt att ha att göra med. Man tar ansvar, arbetar hårt och försöker göra mer än vad som egentligen krävs. Man håller tillbaka egna reaktioner för att inte belasta andra och tänker ofta att det är bättre att jämna ut än att säga emot. Men det finns en baksida som sällan syns.
När man hela tiden riktar uppmärksamheten utåt kan kontakten med det egna bli svagare. Det som känns, behövs eller skaver får inte riktigt samma utrymme. I stället växer en inre anpassning fram, där man i allt större utsträckning styrs av vad som förväntas eller vad som gör situationen enklare för andra. Det kan också finnas en stark strävan efter att göra rätt. Att vara korrekt, pålitlig och moralisk. Att inte utnyttja andra, inte ta för mycket plats, inte skapa problem. Samtidigt kan det leda till att man ställer höga krav på sig själv och har svårt att acceptera egna brister eller behov. I relationer kan detta skapa en särskild dynamik. Man lyssnar, stöttar och försöker förstå. Men det betyder inte alltid att man själv blir förstådd. Det man inte uttrycker blir heller inte synligt, och över tid kan det uppstå en känsla av att inte riktigt bli sedd, trots att man gör så mycket för andra.
Det är inte ovanligt att detta följs av en inre trötthet. Inte nödvändigtvis dramatisk, men ihållande. Som om man hela tiden ligger lite före sig själv. Att man gör det som förväntas, men tappar något av det som känns levande.
Att börja förändra detta handlar sällan om att sluta vara omtänksam. Snarare om att bredda riktningen. Att låta uppmärksamheten också omfatta det egna. Att ibland stanna upp och fråga sig vad man själv faktiskt vill, behöver eller tycker, innan man automatiskt anpassar sig. Det kan kännas ovant i början. Men med tiden kan det skapa en annan sorts balans, där omtanken inte bara riktas utåt, utan också får en plats inåt. Och där det blir möjligt att vara både hänsynsfull och tydlig, utan att förlora sig själv.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
www.terapeutiska.se