I många familjer formas roller tidigt, ofta utan att någon riktigt märker det. Någon tar plats, någon driver på, någon ifrågasätter. Och någon annan blir den som känner av, anpassar sig och försöker hålla balansen. Det kan börja i det lilla. Ett syskon är mer högljutt, mer självsäkert eller mer krävande. Det får mer utrymme, mer uppmärksamhet, och ofta också mer tolerans. Den som är mer inkännande lär sig snabbt att det är enklare att backa än att konkurrera. Så formas en ordning. Man avbryter inte, man tar inte strid i onödan. Man låter den andre få rätt, även när det inte känns sant. Det är inte feghet utan en strategi för att behålla lugnet i relationen.
Men över tid kan något hända. Den som ofta ger utrymme riskerar att bli tagen för given. Ens sätt att vara blir inte längre något som uppskattas, utan något som förväntas. Man finns där, lyssnar, ställer upp, jämnar ut. Och ju mer man gör det, desto mindre syns man.
I vuxen ålder kan mönstret leva kvar, även om relationen förändrats. Ett syskon fortsätter att ta tolkningsföreträde. Avbryter. Bestämmer tonen. Eller tolkar om det man säger så att det passar deras bild.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
www.terapeutiska.se