Det finns människor som bär på en lågmäld men återkommande känsla av att inte riktigt räcka till. Den syns inte alltid utåt. Ofta fungerar livet väl, man tar ansvar, gör sitt bästa och får saker att fungera. Men inuti finns en annan berättelse, mer kritisk, mer obeveklig. Den kan visa sig i vardagliga situationer. Man får beröm på arbetet, men tar inte riktigt in det. I stället fastnar uppmärksamheten på det som kunde ha gjorts bättre. Känslan blir inte stolthet, utan en oro för att nästa gång inte leva upp till samma nivå. Man träffar vänner och har ett bra samtal. Efteråt kommer tankarna, sa jag något konstigt? Tog jag för mycket plats? Borde jag ha varit mer intressant? Det som i stunden kändes naturligt blir i efterhand något att granska.
I nära relationer kan det bli ännu mer tydligt. Den andra visar uppskattning, men det landar inte riktigt. I stället kan det finnas en känsla av att det bara är en tidsfråga innan man inte längre räcker till. Att bli vald känns osäkert, även när man faktiskt är det. Ett konkret exempel är när någon man tycker om drar sig undan en aning. Det kan handla om trötthet eller något helt annat, men upplevelsen blir snabbt personlig. Har jag gjort något? Är det något fel på mig? Känslan kan komma plötsligt och vara svår att värja sig mot.
För många har detta sin grund tidigt i livet. Inte alltid i tydliga händelser, utan i återkommande erfarenheter där man inte riktigt blev bekräftad, förstådd eller mött. Med tiden kan det formas en inre bild av att något är fel, även om det aldrig sagts rakt ut. I vuxenlivet lever denna bild vidare, ofta oberoende av hur livet faktiskt ser ut. Man kan vara kompetent, uppskattad och omtyckt, men ändå bära på en känsla av att inte riktigt duga.
Det som gör detta mönster så påfrestande är att det känns sant. Det är inte bara en tanke, utan en upplevelse som påverkar hur man tolkar situationer, relationer och sig själv. Att börja förändra detta handlar inte om att övertyga sig själv om motsatsen. Snarare om att långsamt börja se skillnaden mellan det man känner och det som faktiskt sker. Att lägga märke till när självkritiken tar över, och att inte automatiskt följa den. Det kan också handla om att ta emot det som ges, även om det känns ovant. Att stanna kvar i ett beröm en sekund längre. Att låta en positiv återkoppling få finnas, utan att direkt väga upp den med något kritiskt.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
www.terapeutiska.se