Det finns människor som nästan automatiskt känner ansvar för mycket mer än vad som egentligen är deras uppgift. De märker när något inte fungerar i en grupp, när någon mår dåligt eller när en relation håller på att glida isär. Ofta försöker de då göra något åt situationen. De ordnar, förklarar, jämnar ut och försöker få allt att fungera igen.
Utifrån kan det se ut som omtanke och kompetens. Och det är det också. Men för den som lever med en stark ansvarskänsla kan det samtidigt bli tungt.
Det är lätt att börja bära sådant som egentligen tillhör andra människor. Man försöker lösa konflikter man inte orsakat, lindra känslor man inte kan kontrollera och ta ansvar för stämningar som egentligen inte är ens egna. Gradvis kan det skapa en känsla av att man alltid måste vara den som håller ihop situationer.
Många som känner igen detta mönster har lärt sig det tidigt i livet. I familjer där vuxna haft svårt att bära sitt ansvar kan barn börja kompensera. De blir uppmärksamma på vad som behövs och försöker skapa stabilitet. Den förmågan följer ofta med in i vuxenlivet och kan göra människor både mycket uppskattade och mycket belastade.
Med tiden kan det bli viktigt att börja skilja mellan ansvar och omsorg. Man kan bry sig om andra utan att ta över deras ansvar. Man kan finnas där utan att behöva lösa allt.
För många blir det en befrielse att upptäcka att relationer ofta fungerar bättre när ansvaret delas. När varje person får bära sin egen del blir det också lättare att mötas mer jämlikt. Att släppa lite av ansvaret betyder inte att man bryr sig mindre. Ibland betyder det snarare att man ger både sig själv och andra mer utrymme att vara människor.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
www.terapeutiska.se
