Det finns människor som har en stark förmåga att förstå andra. De lyssnar noggrant, uppfattar nyanser i tonfall och kroppsspråk och kan ofta formulera vad någon annan egentligen känner eller försöker säga. I relationer blir de därför ofta den som skapar lugn, överblick och sammanhang.
Men denna förmåga har också en mer stillsam baksida.
Den som är bra på att förstå andra blir inte alltid lika ofta förstådd själv. Omgivningen vänjer sig vid att personen klarar sig, kan reflektera och formulera sig. Andra får mer utrymme att vara i sina känslor medan den lyssnande rollen blir kvar.
Med tiden kan det skapa en märklig ensamhet. Man är nära många människor men känner sig ändå ibland osedd. Det är inte en dramatisk ensamhet utan snarare en lågmäld känsla av att ens egen inre värld sällan riktigt efterfrågas.
Detta mönster uppstår ofta tidigt i livet. Barn som växer upp i miljöer där de behöver vara uppmärksamma på andra utvecklar ofta en stark känslighet för stämningar. De lär sig att läsa av människor och skapa harmoni. Det blir en kompetens som följer med in i vuxenlivet. Samtidigt kan det göra det svårare att ta plats med sina egna behov.
Att förändra detta handlar sällan om att bli mindre empatisk. Snarare handlar det om att långsamt låta relationer bli mer ömsesidiga. Ibland kan det räcka att stanna kvar i sitt eget perspektiv och ge andra möjlighet att också lära känna den sidan. Det behöver inte vara dramatisk. Ofta räcker det att någon stannar upp och lyssnar på det som är viktigt för dig.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
www.terapeutiska.se
