Har du någon gång funderat över att det är ganska svårt att leva som människa jämfört med att leva som djur? I alla fall om man uppskattar tystnad. Djur flyr från buller, men det är andras buller de söker undvika.
Bara människan vill tysta det egna, inte tjattret.
”Alla andra kan det här bättre än jag”.” Ingen i världen kan tycka om en sån som mig”. ”Det här kommer aldrig att gå, det är löjligt att ens försöka”. När man är på jobb talar rösten om att man borde ha varit hemma och lagat middag. När man är hemma och lagar middag talar den inre rösten om att man borde göra något roligt i stället för att kasta bort sin tid till matlagning. Det känns verkligen som att den inre rösten vet hur livet bör levas, eller rättare sagt: hur det inte bör levas. Den inre rösten vill inte tystas ner utan fortsätter att envist sända sitt radioprogram ”jämmer och elände”.
Den inre rösten, som vi även kan kalla för tjattret, är väldigt duktig på att väcka skamkänslor hos en. ”Nu har jag återigen ätit för mycket.” ”Jag är inte lika social som de andra är”. ”Mitt hem är så stökigt att jag inte kan bjuda hem folk”. ”Alla andra är lyckliga och lyckade medan jag själv är olycklig och oälskad”.
Den inre rösten förbjuder en att berätta för andra människor om dess existens. ”Berätta inte för guds skull för någon om din hemska hemlighet, om folk visste hur det tjattrar i ditt huvud skulle de tro att du inte är klok”. I stället kräver den inre rösten att man ska skämmas för sanningen om att den finns.
Vad säger din inre röst? Vad är det för sanningar och budskap som den ger dig? Kan din inre röst säga även positiva saker om dig, på samma sätt som om den vore din bästa kompis som stöttar och hjälper dig? Eller är den i stället fördömande, nedtryckande och kritisk till allt du gör?
Som du nu förstår är det människans lott att endast ha korta stunder av total tystnad. Djuren söker sig till en ostörd plats när det blir för mycket buller för dem. Det kan tyvärr inte vi människor göra. Personer som har haft en lycklig uppväxt brukar ha en vänlig, stöttande inre röst.
Om man i stället har haft en tuff uppväxt med omogna föräldrar får man en tuff, elak, inre röst med sig till livet. Och den stannar där tills den blir avslöjad, till exempel i terapi eller i förtroliga samtal med en god vän.