Vi väljer ofta en partner som bekräftar vårt grundmönster. Om vi till exempel växte upp med ambivalent anknytningsmönster kopierar vi lätt detta mönster även som vuxna – trots att det faktiskt kanske skadar oss. Ett sätt att kopiera är att välja en partner som ger en stor ensamhetskänsla.
Vi tar ett exempel: en person som har ett ambivalent anknytningsmönster känner – utifrån sin längtan efter närhet – ett behov av att oavbrutet vara med sin partner; att hela tiden få uppmuntran, bekräftelse. I enlighet med denna verklighetsuppfattning väljer denna person en partner som kanske är ensam och till en början svår att få kontakt med, det vill säga en som har undvikande anknytningsmönster.
Undvikande anknytningsmönster
Personer med en avvisande, undvikande anknytning har en tendens att emotionellt distansera sig från sin partner. De kan isolera sig och ta på sig rollen att vara som en förälder åt sig själv. De fokuserar ofta på sig själva och kan bli väldigt uppmärksamma på just de egna behoven. Personer med avvisande, undvikande anknytning tenderar att leva ett rätt inåtriktat liv; de kan rentav förneka betydelsen av att överhuvudtaget ha en partner och i de fall de ändå har en, kan de lätt göra sig av med denna person. Psykologiskt värjer de sig ofta mot omvärldens krav – och de har en förmåga att helt stänga av sina känslor. Även i emotionellt akuta situationer kan de koppla bort sina känslor, så till den grad att knappt reagerar på svårigheterna. Om exempelvis partnern är ledsen och nere och hotar med att ge sig av, då kan de svara att de över huvud taget inte ens bryr sig om den saken.