Att knyta an är av yttersta vikt för ett litet barn. Anknytningen formas av våra tidiga, upprepade erfarenheter av närhet. Det anknytningsmönster som utvecklas påverkar sedan hur vi, som vuxna, skapar nära relationer – hur vi knyter an. Det påverkar våra förväntningar i relationer, vår upplevelse av närhet och vårt beteende när någon kommer nära. Mönstret grundläggs tidigt och blir det naturliga sättet att vara; det vi är vana vid och som sker automatiskt. Har vi ett otryggt anknytningsmönster kan det komplicera våra vuxenrelationer. Ju mer vi förstår våra mönster, desto enklare blir det att över tid förändra dem.
Uppkomsten av Otrygg Anknytning:
Om man växer upp med föräldrar som inte ser, förstår och möter ens känslor och behov, kan ett otryggt anknytningsmönster utvecklas. Att bli avvisad och övergiven av en förälder (även emotionellt) upplevs som livsfarligt för ett litet barn. För att säkra någon form av trygghet utvecklar barnet en strategi.
Om man utvecklar ett undvikande anknytningsmönster har man lärt sig att trycka ner sina känslor och behov, då det hotar närheten till föräldern. Med tiden förlorar man kontakten med känslor och behov och blir skicklig på att klara sig själv. Detta följer med in i vuxenlivet, där närhet associeras med något obehagligt – risken för övergivande och förlust av självständighet, som är nödvändig för att klara sig själv.
Närhet, Stress och Kärleksrelationer:
En person med undvikande anknytning försöker naturligt undvika närhet, eftersom det skapar stress i systemet. Eftersom närhet kopplas till stress och otrygghet blir dragningen mot oberoende starkare. Djupt rotad i ens system finns erfarenheten av att oberoende är det som ger störst möjlighet att klara sig. Att klara sig själv känns tryggare än att vara beroende av andra. Tillit till andra kan vara en utmaning.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut. Terapeutiska
