Det finns människor som tidigt lär sig att livet kan förändras snabbt. Att det som känns stabilt inte alltid är det. Den erfarenheten sätter sig inte alltid som tydliga minnen, utan mer som en känsla av att något kan gå fel, ibland utan förvarning.
I vuxna relationer kan det märkas som en underliggande vaksamhet. Du kan vara nära någon, känna värme och samhörighet, men samtidigt ha svårt att helt slappna av. Det finns ofta en beredskap i bakgrunden, en känsla av att du behöver vara uppmärksam för att inte bli överraskad. När du möter någon som tar mycket plats och gärna sätter sin egen verklighet i centrum kan det bli särskilt påfrestande. I början kan det till och med kännas starkt och intensivt. Personen är tydlig, uttrycksfull och säker i sina tolkningar. Det kan skapa en känsla av riktning som är lockande, men efter hand kan något förändras.
Du märker att det du upplever inte alltid får samma tyngd. När du försöker beskriva något som känns viktigt kan det bli nedtonat, omtolkat eller avfärdat. I stället för att mötas i det som är ditt, flyttas fokus tillbaka till den andra. Ett konkret exempel kan vara att du tar upp något som gjorde dig ledsen. Du försöker formulera det varsamt, men möts av ett svar som handlar om hur den andra upplevde situationen, eller varför din reaktion inte riktigt stämmer. Samtalet glider bort från dig, och du blir kvar med känslan av att inte riktigt ha blivit hörd. I en sådan relation kan din egen osäkerhet förstärkas. Du börjar tvivla på dina intryck. Kanske överreagerar jag. Kanske borde jag inte ta det så allvarligt. Samtidigt fortsätter kroppen att reagera. Du känner att något inte stämmer, men det är svårt att stå kvar i det när det inte bekräftas.
Det kan leda till att du blir ännu mer uppmärksam. Du analyserar, försöker förstå, försöker anpassa dig för att undvika att hamna fel igen. Men ju mer du gör det, desto mindre plats får det som faktiskt är ditt. Det som gör detta särskilt svårt är att relationen ofta också innehåller värme. Det finns stunder av närhet, bekräftelse och gemenskap som gör att du vill stanna kvar och förstå mer, snarare än att dra dig undan.
Att börja förändra detta handlar inte om att snabbt lämna eller ta stora beslut. Det börjar ofta med att återvända till din egen upplevelse och ta den på allvar, även när den inte delas av den andra. Att lägga märke till när något inte känns rätt och stanna kvar i den känslan en stund, utan att direkt förklara bort den. Att pröva att uttrycka det igen, enklare och tydligare, utan att anpassa det för mycket. Och kanske viktigast, att börja skilja mellan det du upplever och hur det tolkas av någon annan.
När du gör det kan något långsamt förändras. Du blir inte mindre inkännande, men mer förankrad i dig själv. Och i den förankringen blir det lättare att se vad relationen faktiskt ger, och vad den tar.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
lisa@pousette.org
