Det finns stunder i sällskap där du fungerar utan att riktigt vara i kontakt med dig själv. Du lyssnar, svarar, deltar och följer med i det som händer, men din uppmärksamhet är nästan helt riktad utåt. Du märker vad andra vill, vad som passar i situationen och hur stämningen rör sig, och du anpassar dig efter det utan att det ens känns som ett aktivt val. I sådana sammanhang kan det vara svårt att känna vad du själv tycker. Om någon frågar vad du vill, svarar du ofta det som ligger närmast till hands i stunden, det som passar in, det som inte skapar friktion. Det går snabbt, smidigt och obemärkt, men något av det egna hamnar i bakgrunden.
Det är först när du är ensam som något förändras. Kanske sent på kvällen eller mitt i natten, när allt runt omkring har tystnat. När inga röster längre påverkar dig och inga intryck behöver tolkas, då händer något i ditt inre. Det som tidigare var oklart börjar sjunka till ro, som grumligt vatten som långsamt klarnar när det får stå stilla. Plötsligt vet du. Du känner vad som egentligen var viktigt, vad du ville säga men inte sa. Vad som inte kändes rätt, trots att du lät det passera. Det som var diffust i sällskap blir tydligt i ensamheten.
Det kan vara en lättnad, men också väcka en viss frustration. Varför kände jag inte det där tidigare? Varför sa jag inget? Varför lät jag det bli så? Men det handlar inte om att du inte vet utan det handlar om när du får tillgång till det du vet. I sällskap är din uppmärksamhet så finjusterad mot omgivningen att det egna tillfälligt blir svårare att nå. I stillheten sker en återgång. Det som är ditt får utrymme igen. Att förstå detta kan göra skillnad.
Du behöver inte kräva av dig själv att alltid vara tydlig i stunden. Men du kan börja ta det som kommer i stillheten på allvar. Inte låta det stanna vid en insikt som passerar, utan låta det få påverka det du gör nästa gång. Det kan handla om små saker. Att minnas känslan från natten innan du går in i ett nytt sammanhang. Att stanna upp en sekund längre innan du svarar. Att ibland låta det som är ditt få komma fram, även om det känns ovant. Du behöver inte välja mellan att vara med andra och att vara i dig själv.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
lisa@pousette.org