Påsken bär ofta en stilla förväntan om gemenskap, ljus och något som ska kännas enkelt och varmt. Bordet dukas, maten planeras, människor samlas och det finns en önskan om att allt ska bli just så där bra som man föreställt sig. Samtidigt kan något annat växa fram, något mer svårfångat som inte riktigt får plats i bilden av den harmoniska högtiden.
För dig som är högkänslig kan påsken bli en tid då mycket förstärks. Du lägger märke till sådant som andra passerar förbi, små skiftningar i stämning, tonfall som förändras, blickar som dröjer eller undviker. Du känner när någon tar mer utrymme än vanligt, när någon annan blir tystare och när samtal bär på något outtalat trots att orden låter vänliga. Allt detta registreras och landar i dig, ofta utan att du ens hinner värja dig.
Det märkliga är att det inte behöver vara något som är fel. Dagarna kan vara trevliga, samtalen helt normala och situationerna i sig inte särskilt dramatiska. Ändå uppstår en trötthet som smyger sig på, en känsla av att vara fylld av intryck som inte riktigt hinner sorteras. Det är som att vara för öppen för omgivningen, som att varje liten signal får ett större utrymme än du egentligen önskar.
Många beskriver hur de både vill vara med och samtidigt längtar bort en stund. De vill delta i samtalen, bidra till stämningen och vara en del av gemenskapen, men märker att energin inte räcker hela vägen. Kroppen reagerar först, ofta i form av en stilla utmattning eller en önskan om tystnad, och först senare kommer förståelsen av vad som egentligen hände.
Det som då ofta saknas är tillåtelsen att dra sig undan utan att behöva förklara. Att få gå ifrån en stund, sätta sig i ett annat rum, ta en kort promenad eller bara vila blicken i något stilla. Istället finns en tendens att stanna kvar, att fortsätta lyssna, att hålla ihop situationen och ta ansvar för att allt ska fungera, även när det sker på bekostnad av den egna återhämtningen.
Kanske är det just här något viktigt finns att upptäcka. Att din reaktion inte är ett tecken på att något är fel, utan ett uttryck för hur du fungerar. Att din trötthet inte betyder att du inte uppskattar det som sker, utan att du tar in mer än de flesta och därför behöver mer utrymme för att landa.
När du börjar ta det på allvar förändras ofta upplevelsen av högtiden. Den blir inte lika krävande, inte lika fylld av en inre kamp mellan att orka och att vilja. Istället kan du vara med på dina villkor, stanna så länge det känns bra och ge dig själv pauser innan det blir för mycket.
Och kanske är det då något annat också blir tydligare, att det inte är i det mest intensiva som det viktigaste sker, utan i de stilla ögonblicken emellan. I tystnaden efter ett samtal, i ljuset som faller över bordet när alla gått ifrån, i den egna känslan av att få vara i fred en stund. Det är där din påsk kan bli som mest verklig.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut
lisa@pousette.org
