Du vet ofta vad du längtar efter. Det kan vara något så konkret som att börja skriva, resa mer, förändra ditt arbete eller skapa något eget. Men i stunden händer något. Du tänker på andra, på vad som passar, på vad som är rimligt. Och så justerar du.
Du säger att du ska börja “sen”. Du har bestämt dig för att ta en kurs som du länge velat gå. När det blir dags märker du att det krockar med något annat. Du väljer bort kursen, för att det känns enklare för alla. Du tänker att du kan ta det nästa termin, men innerst inne vet du att du redan har gjort den här prioriteringen många gånger. Ett annat exempel: Du vill förändra din vardag, kanske jobba mindre eller annorlunda. Men när du pratar om det möts du av tvekan. Du känner av det direkt och tonar ner det du sa. “Det var bara en tanke.” Samtalet går vidare. Din riktning också.
Efter ett tag händer något med dig. Det blir tystare inuti. Inte tomt på liv, men tomt på riktning. Du gör det som förväntas, det som fungerar, men det finns en känsla av att du inte riktigt är med i det som händer. Att du lever bredvid något som egentligen är ditt. Och så kommer den där tanken: Det spelar nog ingen roll vad jag vill ändå. Det är inte sant. Men det kan kännas så när du gång på gång lämnar dig själv åt sidan.
Det som hjälper är inte stora förändringar, utan att börja bryta mönstret där det uppstår. Nästa gång du tänker “sen”, stanna upp. Nästa gång du tonar ner något viktigt, lägg märke till det. Och pröva att låta det stå kvar en stund längre. Du behöver inte förändra allt men du behöver sluta överge det som är ditt, lite i taget. Det är där känslan av riktning börjar komma tillbaka
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
lisa@pousette.org.
