Det som för andra är trevligt och livligt kan för vissa bli överväldigande. Man kommer in i ett rum där flera pratar samtidigt. Någon skrattar högt, någon avbryter, någon tar över samtalet. Det finns ingen tydlig paus, inget utrymme att landa. Allt sker på en gång. Man märker direkt vad som händer och vem som styr. Vem som inte får plats och tonfall som förändras. Små spänningar som ingen kommenterar men som ändå känns i kroppen.
När någon dricker för mycket blir det ännu tydligare. Rösten höjs. Gränser suddas ut. Det som tidigare var subtilt blir plötsligt rakt och ibland obehagligt. Och man sitter där och tar in allt. Försöker vara med. Ler, svarar, anpassar sig. Samtidigt pågår något annat inuti. En spänning som växer. Ett behov av att komma undan, men utan att göra en scen av det.
Det som är svårt är att det inte syns. Utåt deltar man men nuti kan det kännas som att kroppen vill därifrån. Som att varje intryck lägger sig ovanpå det andra tills det inte finns något utrymme kvar. Efteråt kommer tröttheten. Inte bara som fysisk trötthet, utan som en tomhet. Som att man har varit för öppen, tagit in för mycket, varit i något som inte gick att värja sig mot.
Det här handlar inte om att inte vilja vara med. Det handlar om att upplevelsen blir starkare, mer genomträngande. Det som för andra är en kväll tillsammans, för vissa kan kännas som att stå utan skydd i ett rum där allt går rakt in.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut
