Det finns tillfällen då du är i ett sammanhang som på ytan är helt vanligt, ett samtal, en middag, en dag på arbetet, men där din upplevelse är betydligt mer omfattande än det som syns. Du registrerar inte bara det som sägs utan också hur det sägs, vad som inte sägs och hur stämningen långsamt förändras under ytan. Det gör att du ofta ligger steget före. Du känner när någon blir irriterad innan det märks tydligt, när en kommentar träffar fel, när en tystnad inte bara är en paus utan bär på något mer. Samtidigt fortsätter allt runt omkring som om ingenting har hänt. Det kan skapa en märklig dubbelhet där du både är med i det som pågår och samtidigt bär på en helt annan upplevelse av samma situation.
I sådana stunder börjar du ofta justera dig själv. Du väljer ord med större omsorg, tonar ner det som skulle kunna skapa friktion och försöker bidra till att hålla balansen i rummet. Det sker sällan medvetet. Det är snarare ett invant sätt att förhålla sig, där du tar ansvar för mer än det som egentligen är ditt.
Ett konkret exempel kan vara ett möte där någon avbryter dig. Ingen annan reagerar, men du känner direkt hur något skiftar. Du väljer kanske att inte ta tillbaka ordet, inte för att du inte har något att säga, utan för att du redan uppfattar att det skulle förändra stämningen. Efteråt kan det finnas en känsla av att du inte riktigt fick fram det som var viktigt, trots att ingen uttalad konflikt uppstod. Ett annat exempel är i en nära relation där du märker små förändringar i den andres sätt att vara. Du känner av dem tidigt och börjar fundera på vad de betyder. Samtidigt säger den andra kanske att allt är som vanligt. Du står då med en upplevelse som är svår att dela, eftersom den inte är lika tydlig utåt.
Den här förmågan att uppfatta mycket kan vara en styrka, men den kan också göra att du blir mer ensam i din upplevelse. När det du registrerar inte delas av andra kan du börja ifrågasätta dig själv, eller välja att inte uttrycka det du märker. Det som ofta hjälper är inte att försöka stänga av, utan att ge det du uppfattar en mer tydlig plats hos dig själv. Att skilja mellan det du känner och det du behöver agera på. Allt som registreras behöver inte tas ansvar för.
När du låter det som sker få finnas utan att direkt justera dig själv, kan något förändras. Du är fortfarande uppmärksam, men inte lika belastad av det. Och i den rörelsen blir det lättare att både vara kvar i dig själv och i relationen till andra, utan att hela tiden behöva balansera mellan dem.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut
lisa@pousette.org