Det finns dagar då du inte riktigt kan peka på vad som är fel, men ändå känner att något tar plats inuti. Du har gjort det du ska, pratat med människor, varit med i det som händer, och ändå finns en tyngd som inte riktigt går att förklara. Du märker mer än du visar. Små förändringar i tonfall, en blick som dröjer kvar, något i stämningen som skiftar. Det är inget dramatiskt, men det fastnar. Medan andra går vidare bär du det med dig en stund längre.
I stunden fungerar det ofta bra. Du svarar, anpassar dig, håller ihop det som pågår. Det är först efteråt som det blir tydligt hur mycket du har tagit in. Tankarna fortsätter, känslorna ligger kvar, och det blir svårt att riktigt vila i det som är.
Det kan göra att du ibland drar dig undan, inte för att du inte vill vara med, utan för att du behöver få tillbaka något av det som försvann i mötet med andra. Stillheten blir inte tom, utan klarare. Det som tidigare var diffust får konturer igen. Samtidigt kan det finnas en tvekan inför att ta den platsen. Du tänker att det inte borde vara nödvändigt, att det inte var något särskilt som hände. Men kroppen och tankarna säger något annat.
Det som hjälper är inte att försöka bli mindre mottaglig, utan att börja se vad det innebär. Att förstå att det du tar in behöver få sjunka undan, precis som intryck behöver landa efter en lång dag. När du ger dig själv den tiden förändras något. Det blir inte lika fullt, inte lika otydligt. Och du kan vara kvar i både dig själv och i det som finns runt dig utan att behöva bära allt samtidigt.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
lisa@pousette.org