Det börjar sällan tydligt. Snarare som något som känns lite snett, men svårt att sätta ord på. Du märker att du anpassar dig lite mer, lyssnar lite längre, väntar lite oftare. Samtidigt fortsätter relationen utåt sett att fungera.
Du är den som känner av när något inte står rätt till och försöker möta det innan det blir en konflikt. Du väljer dina ord med omsorg, tänker igenom hur det du säger kan tas emot och ser till att samtalet inte spårar ur. Den andra tar större plats, uttrycker sig mer direkt, kanske utan att reflektera över hur det landar. När du vill ta upp något viktigt för dig själv händer det ofta att fokus förskjuts. Samtalet glider över till den andres upplevelse, eller till varför det du känner inte riktigt stämmer. Du försöker igen, men gör det mjukare, mer försiktigt. Till slut kanske du låter det vara.
Du börjar märka att du väntar in den andra. På svar, på initiativ, på bekräftelse. Du anpassar din energi efter hur den andra är just den dagen. Är den andra avståndstagande blir du mer inkännande. Är den andra engagerad kan du slappna av en stund. När något skaver i dig försöker du först förstå. Du analyserar, vrider och vänder, söker efter rimliga förklaringar. Du tänker att det kanske handlar om stress, om omständigheter, om något du själv kunde ha gjort annorlunda. Samtidigt fortsätter känslan av obalans. Du märker att du ger mer än du får tillbaka, men har svårt att sätta fingret på vad som saknas. Det finns ju närhet ibland, värme i vissa stunder. Det gör det svårt att lita fullt ut på din egen upplevelse. Efter ett tag händer något med din självkänsla i relationen. Du börjar väga dina ord innan du säger dem, du tvekar kring vad som är rimligt att vilja, det som tidigare var självklart blir mer osäkert.
I ensamheten kan det bli tydligt. Du känner hur mycket du har burit, hur mycket du har justerat dig. Och samtidigt en sorg över att inte riktigt ha blivit mött på samma sätt. Att förändra detta börjar ofta i något stillsamt men avgörande. Att ta din egen upplevelse på allvar, även när den inte bekräftas. Att märka när du börjar anpassa dig bort från dig själv och stanna upp där. Det handlar inte om att bli hård eller sluta vara inkännande. Det handlar om att låta det du känner få samma tyngd som det du uppfattar hos den andra. När balansen långsamt börjar återvända, gör den det inte genom stora förändringar utan genom små förskjutningar där du inte längre lämnar dig själv för att relationen ska fungera.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
lisa@pousette.org
