Livspussel. Ordet pussel låter trevligt, att lägga pussel låter som om bitarna passar och att det till slut blir en fin bild av det hela. Det är bara det att för många människor är pusslet helt omöjligt att få ihop. Det är alldeles för många bitar och de passar verkligen inte i varandra. Det går inte att komma ifrån att dygnet har för få timmar för väldigt många av oss. Att kalla det livspussel låter som om det är fel på dig när det inte faller på plats. Borde ordet livspussel heta i stället livsroulette eftersom vi snurrar i ekorrhjulet och inte vet vilken del av våra liv som ska gå sönder när det snurrar för fort?
Att kalla det livspussel antyder att det finns en slutlig ordning, en målbild där allt faller på plats och bildar en helhet. Men för många av oss är denna bild aldrig helt klar. Bitarna är för många, för varierande och ibland rent av trasiga. Vi försöker febrilt få dem att passa ihop, men ofta känns det som om vi bara står och stampar på samma plats, oförmögna att skapa någon slags ordning ur kaoset.
Det verkliga problemet ligger kanske inte i bitarna själva utan i själva tanken att det överhuvudtaget ska finnas en färdig bild. Livet är inte ett pussel där bitarna har en bestämd plats; det är snarare som ett konstverk i ständig förändring där bitarna ibland måste bytas ut, kastas bort eller omarbetas helt.
Det är inte fel på dig när livets bitar inte faller på plats. Det är fel på förväntningen att de någonsin ska göra det. Kanske borde vi i stället acceptera kaoset, acceptera att livet är mer som en ständigt pågående improvisation än ett färdigt pussel. Att vi kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan, framgång och misslyckande.
För det är just denna oförutsägbarhet som definierar vad det är att vara människa.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut. Terapeutiska
