Kriser är en del av livet och i vår tid kan de kännas mer akuta än förr. Snabba förändringar, pandemier, klimatångest, digital överbelastning och ekonomisk oro skapar en känsla av instabilitet som gör att vi lättare upplever att marken gungar under oss. En kris uppstår ofta när trycket utifrån eller inifrån blir större än vad vi förmår hantera. Det kan handla om stora livsförändringar som separationer, sjukdom eller förlust, men också om mer osynliga kriser som känslor av tomhet, låg självkänsla eller längtan efter mening. I en tid där sociala medier förstärker upplevelsen av att andra lever lyckligare liv, kan känslan av otillräcklighet i sig bli en kris.
Det är viktigt att skilja på olika typer av kriser. En livskris är ofta ett naturligt skede när något fundamentalt skiftar, som att barn blir vuxna, arbetslivet förändras eller relationer bryts. Det är svårt, men kan samtidigt vara en öppning för utveckling. En traumatisk kris är däremot förknippad med allvarlig skada eller chock – olyckor, övergrepp, våld eller sjukdomar som skakar både kropp och psyke.
När traumat är orsakat av en annan människa, exempelvis vid våld eller övergrepp, blir konsekvenserna ofta mer långvariga och djupgående än vid en olycka eller sjukdom. Tilliten till andra kan skadas, och det påverkar självkänslan, relationer och tryggheten i världen på ett sätt som gör återhämtningen svårare.
I dagens samhälle känns kriser ofta mer påtagliga därför att vi ständigt bombarderas med information, ljud, ljus och krav. För den som är högkänslig kan detta leda till överstimulering och en känsla av att varje motgång blir tyngre och mer utdragen. Att leva med denna känslighet kräver därför en större omsorg om återhämtning och gränser.
Att hantera en kris handlar inte om att ta bort smärtan, utan om att förhålla sig till den på ett sätt som gör livet möjligt att leva. Det första steget är att acceptera att livet ibland gör ont och att motstånd ofta förvärrar lidandet. Stöd från människor i vår närhet kan göra skillnad innan känslorna växer sig överväldigande. Lika viktigt är att skapa tydliga gränser, stänga av sociala medier vid behov, minska krav och ge sig själv utrymme för återhämtning. Sömn, rörelse, natur, meditation och reflektion är kraftfulla sätt att bygga motståndskraft. Genom att bearbeta det svåra, genom reflektion, samtal eller kreativt uttryck, kan vi inte bara överleva utan också finna mening.
En kris är alltså inte slutet. Även i tider av kollektiv oro och global osäkerhet kan vi växa. Vi kan lära oss att leva med skörhet och osäkerhet, att återfinna mening och att resa oss starkare efter det som skakat oss. Ingen behöver gå igenom det ensam, det finns alltid vägar framåt och en möjlighet att må bättre.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut
www.terapeutiska.se
