Varje barn behöver en varaktig, kärleksfull relation till en anknytningsperson, som oftast är en förälder. Den första anknytningsrelationen är betydelsefull just därför att den ligger till grund för och till stor del bestämmer hur individen längre fram i livet känner, tänker och beter sig i nära känslomässiga relationer.
Genom att studera hur små barn beter sig tillsammans med sina föräldrar kan olika anknytningsmönster identifierats: trygg anknytning, undvikande anknytning och ambivalent anknytning.
Trygg anknytning
Det vanligaste är att barnet utvecklar en trygg anknytning där föräldern fungerar som en trygg bas utifrån vilken barnet kan utforska omvärlden, en säker hamn där barnet kan söka skydd och tröst när fara hotar. Barnet kan lita på att föräldern finns tillgänglig och beskyddar barnet vid fara. Trygg anknytning utvecklas om barnet blivit tillräckligt sett, hört och speglat.
De individer som sedan barnsben har en trygg och öppen relation till andra människor är i regel inte rädda att bli förälskade och ha långa relationer i vuxen ålder.
Undvikande anknytning
Begreppet undvikande anknytning innebär att barnet har en känsla av att inte få något gensvar när denne söker omvårdnad hos föräldern, barnet infinner sig tron om att bli bortstött av sin förälder istället för att få omvårdnad.
Denna typ av anknytning kan orsaka att individen i vuxen ålder strävar att göra sig känslomässigt oberoende av andra och leva sitt liv utan kärlek och stöd från andra.
Närhet signalerar fara för dem eftersom de omedvetet förväntar sig att den ska leda till känslomässig övergivenhet. De undviker därför närhet i relationer, eller undviker relationer över huvud taget.
Ambivalent anknytning
Ambivalent anknytning innebär att barnet känner sig osäker på om föräldern kommer att finnas tillgänglig och vara till hjälp när barnet behöver det. Ambivalent anknytning kan växa sig fram om föräldern ibland funnits tillgänglig för barnet, ibland inte. Ambivalent anknytning kan även orsakas av tidiga separationer eller om barnet upplevt hot om att bli övergiven. Detta anknytningsmönster kan även grunda sig i att en av föräldrarna levt med en psykisk sjukdom eller arbetat för mycket.
Som vuxna uppfattas personer med ambivalent anknytning som kreativa och varma människor som har nära till sina känslor. Dessa personer offrar dock ofta sina egna behov och önskningar för att vara andra till lags eller för att tillgodose andras behov. De låter andra syra dem, är benägna att ta på sig skuld för saker som de egentligen inte har ansvar för, upplever relationsstress och förminskar sig själva.
Våra anknytningsmönster från barndomen har en tendens att bli det mönster vi följer resten av livet. Om vi inte gör någonting åt det.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut. Terapeutiska.