Vi fortsätter med läran om anknytningsteorin

Anknytningsteorin är en av de viktigaste psykologiska teorierna. Forskare talar om tre huvudmönster för anknytning: trygg anknytning, undvikande anknytning samt ambivalent anknytning. Anknytningsmönstret bildas redan innan barnet är tre år gammalt och det är sedan kodat i våra hjärnceller i känslohjärnhalvan livet ut.

Trygg anknytning

Barnet har en stark känsla av att man alltid kan lita på sina föräldrar. Barnet ”vet” att föräldrarna är hundra procentiskt trygga och alltid kommer att vara på barnets sida vad som än händer.

Om mamman eller pappan måste lämna barnet någon timma för att ersättas av en barnvakt gråter barnet och protesterar mot att bli lämnad ensam och när föräldern återvänder låter sig barnet tröstas av sin förälder och då känns allt åter bra igen. Med andra ord: så länge som anknytningspersonen (mamman eller pappan) är närvarande är allt tryggt och bra, men när mamman/pappan lämnar rummet slås anknytningssystemet på: barnet blir då oroligt, vilket hon eller han öppet visar. Och när mamman/pappan är tillbaka är ordningen återställd.

Undvikande anknytning
Barn med undvikande anknytning visar inga tecken på upprördhet eller ilska i samband med att de lämnas till en barnvakt. När föräldern kommer tillbaka ignorerar barnet föräldern och signalerar att leksakerna är mycket roligare än vad pappan eller mamman är. Om föräldern försäker ta kontakt med barnet avvisar barnet kontaktförsöket.

Dessa barn har lärt sig att gråt och utsträckta armar leder till ett avvisande; att visa sig rädd, ledsen eller arg leder bara till negativa reaktioner och känslor hos föräldern. Det lönar sig inte att visa negativa känslor; det bästa sättet att få förälderns kärlek och omsorg är att vara snäll och trevlig.

Ambivalent anknytning

Barn med ambivalent anknytning protesterar högt när mamma/pappa lämnar rummet och låter sig inte tröstas när föräldern kommer tillbaka. Dessa barn är ofta oroliga, ledsna och klängiga även utan separation från mamman/pappan. Föräldern upplever att dessa barn har mycket känslor, att barnets behov är bottenlöst stort. Att det är en besvärlig unge, helt enkelt.

Det som i själva verket har hänt är att barnet har upptäckt att mamman/pappan ofta är inkonsekventa i sitt sätt att svara på barnets känslor och att de möter ofta barnet på ett oförutsägbart sätt. Ibland är föräldern tillgänglig och ger närhet och kärlek, ibland inte. Det innebär att barnet noga tvingas iaktta och anpassa sig efter förälderns sinnestillstånd. I stället för att leka håller barnet bra koll på vad det är för humör som mamman/pappan är på. Är föräldern på gott humör – bra: då kan man få kärlek. I motsatt situation gäller det att sysselsätta sig själv.

Undvikande eller ambivalent anknytning innebär således inte att barnet är mindre starkt anknutet än ett barn med trygg anknytning, utan att barnet på olika sätt försöker upprätthålla närheten till mamman/pappan. Trygga barn känner att de kan leka hur de vill och att det är helt naturligt att de får rena kläder, mat, skydd och föräldrarnas kärlek på barnets eget villkor. Undvikande barn visar utåt att de inte har några speciella behov utan är glada för det som föräldern ger. Ambivalenta barn kollar noga på vad föräldrarna är på för humör och anpassar sina behov efter det.

De flesta som kommer till min mottagning har ambivalent anknytning. Även som vuxna fortsätter de att anpassa sig till omgivningens krav och behov, vilket gör att de offrar sina egna behov och önskningar för att vara andra till lags eller för att tillgodose andras behov.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>