Trygg anknytning/otrygg anknytning/ambivalent anknytning

Det pratas mycket om anknytning. Unga föräldrar är skräckslagna över tanken att deras barn kanske får en otrygg anknytning. Många funderar över sitt eget anknytningsmönster på grund av att livet känns så svårt att leva, att de ständigt blir övergivna eller besvikna över andra människor. Vad är då anknytning i psykologin?

Anknytningsteorin handlar i all enkelhet detta:
För oss människor är anknytning till föräldrarna en medfödd instinkt som aktiveras från första levnadsdagen. Lika naturligt och automatiskt som när en ankunge omedelbart efter kläckningen söker sig till vattendrag etablerar småbarn en psykisk anpassning till sina föräldrar. Föresten – så gör alla däggdjur, alla som har husdjur vet att en nära och speciell relation mellan mor och unge inte är en specifik mänsklig företeelse. Skillnaden är bara att djuren har en fysisk anknytning till honan medan vi människor på grund av sen motorisk utveckling har utvecklat en psykisk anknytning till föräldrarna. Det anknytningsmönster som vi får som småbarn präglas i våra hjärnceller och styr vår självbild och vårt beteende resten av livet. Grymt men sant!

En trygg anknytning gör att barnet kan lita på och känna sig trygg med andra människor. Barnet får en djup känsla av att människor är goda och att man kan lita på omvärlden, utan rädsla eller tvivel samt att det är naturligt att få hjälp när man behöver. Barn med otrygg-ambivalent anknytning däremot bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagen, ibland avvisad när barnet söker hjälp och tröst. När det passar föräldern kan denne vara en mycket bra förälder för att vid ett annat tillfälle strunta, inte orka eller hinna med att se vad barnet behöver. Till skillnad från föräldern till ett tryggt anknutet barn, styrs föräldern mycket mindre av barnets signaler. Utifrån hur den vuxne mår och orkar sker trösten till barnet på den vuxnes villkor.

Vi tar ett exempel: Ett litet barn som skräms till gråt av en annalkande spindel, och får då höra ”sluta pjoska” och ser ett irriterat ansiktsuttryck hos föräldern, utvecklar en lägre känsla av värde än det barn som i motsvarande situation plockas upp i famnen, stryks på kinden och med mjuk röst får höra ”ingen fara”. Barnet som hade en förälder som tröstar barnet i stället för att bli irriterad blir mer avslappnat, flexibelt och orkar vara nyfiken på livet. Barnet ”vet” att om fara kommer får man hjälp – i annat fall är det bara att koppla av.

En individ som formar en trygg anknytning under spädbarnstiden fortsätter även i vuxen ålder att ha en god självkänsla och tar goda relationer för givna livet igenom. Precis på samma sätt som det en gång var med mamman eller med pappan.

Om du inte har haft en trygg anknytning i barndomen så kan jag trösta dig med att det är möjligt att få trygg anknytning med hjälp av psykoterapi. Man pratar då om förvärvad trygg anknytning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>