För att ett barn ska få utrymme att utvecklas och bli en egen, självständig individ krävs en trygg anknytning. För att våga upptäcka och lära nya saker krävs att barnet kan känna tillit till sina föräldrar, känna sig trygg och säker. Vid en otrygg anknytning känner inte barnet tilltro till föräldrarna, vilket påverkar barnets utveckling negativt.
Vad händer om barnets föräldrar har så stora egna problem att de inte klarar av att vara bra föräldrar? Till exempel om föräldrarna överkonsumerar alkohol, har allvarliga psykiska problem eller är alltför omogna och självcentrerade?
Barnafödande förknippas för det mesta med stor glädje och gratulationer från omgivningen, men detta är inte alltid fallet när det kommer till föräldrar som har stora egna svårigheter. Då är reaktionerna från omgivningen snarare de motsatta. ”Oj, ska de nu ha en unge också! Hur ska det gå!” Det måste vara tufft att vara ”en sån unge”, att redan som baby bli betraktad som någon som inte är som andra. I psykologin brukar man prata om ”det sociala arvet” när man menar fenomenet där föräldrarnas leverne påverkar ett barn.
Barn i dysfunktionella familjer får ofta ta ett allt för stort ansvar och missar därför stora delar av sin egen utveckling och uppväxt. Några har redan som barn blivit ansvariga för till exempel tvätt och städning, och uppträtt snarare som ”unga vuxna” och vårdare än som barn. Många sådana barn känner sig ensamma och oälskade. De har helt enkelt bytt roll med sina föräldrar.
Forskningen visar att om man har haft en tuff barndom kan detta få konsekvenser för individen i vuxen ålder. De löper till exempel löper större risk att bli deprimerade och få svårigheter med att skapa nära relationer. Många blir också så känsliga i vuxen ålder att det medför svårigheter.
När man går i terapi börjar man förstå på djupet att det inte är fel hos mig som individ om barndomen var tuff. Däremot ska man absolut inte identifiera sig med den tidiga svåra roll som man en gång varit tvungen att axla.