De allra flesta barn i Sverige växer upp med sina sammanboende biologiska föräldrar. Resten växer upp med antingen en ensamstående förälder eller tillsammans med en av sina biologiska föräldrar och en styvförälder.
Styvfamiljen är ingen ny familjeform. Förr i tiden med hög dödlighet var det inte ovanligt att en ny vuxen kom in i familjen om modern till exempel dog i barnsäng eller fadern i något krig.
Vi har alla hört sagorna om Askungen och Snövit, vars elaka styvmödrar orsakade problem för dem. Att uppleva sig leva upp till rollen som den elaka styvföräldern kan väcka skamkänslor. Styvrelationer präglas av att man inte har valt varandra utan man får varandra ”på köpet” och det krävs tid, tålamod och aktivt arbete för att få saker och ting i den nya familjen att fungera.
Styvmamman får ofta en tuffare utmaning än styvpappan att brottas med på grund av de förväntningar och krav som följer med den ”klassiska” mammarollen, speciellt om barnet självt inte belönar hennes försök utan tvärtom möter henne med starka negativa känslor och mycket motstånd.
De flesta familjer har landat i den nybildade familjen efter cirka två år.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut