Det finns människor som längtar efter lugn men som samtidigt märker att det inte riktigt känns enkelt när det väl infinner sig. När tempot sjunker och kraven försvinner uppstår inte alltid den vila man föreställt sig. I stället kan en rastlöshet eller ett svagt obehag ta plats. Det kan visa sig i små situationer. Man sätter sig ner för att ta det lugnt men känner snart en impuls att göra något. Titta på telefonen, planera, ordna, tänka vidare. Stillheten blir svår att stanna i, trots att man egentligen behöver den.
Ofta handlar detta inte om att man inte kan slappna av, utan om vad man är van vid. När det inre tempot under lång tid har varit högt vänjer sig både kropp och tanke vid rörelse. Att plötsligt stanna upp kan då kännas ovant, nästan som att något saknas.
För vissa väcker stillheten också sådant som annars hålls i bakgrunden. Tankar, känslor eller frågor som inte fått utrymme tidigare kan bli mer tydliga när det blir tystare omkring en. Det kan bidra till att man omedvetet söker sig tillbaka till aktivitet, där det känns mer bekant.
Det här är inte ovanligt. I en vardag där mycket sker snabbt blir stillhet något man måste öva på snarare än något som uppstår av sig själv. Förändring handlar därför inte om att tvinga fram lugn, utan om att närma sig det gradvis. Att stanna kvar en liten stund längre än det känns bekvämt. Att låta tystnaden finnas utan att direkt fylla den. Med tiden brukar det som först kändes ovant bli mer naturligt.
När det sker förändras ofta upplevelsen av vila. Den blir inte bara frånvaro av aktivitet, utan något mer. Ett utrymme där man hinner ikapp sig själv och där det som är viktigt får träda fram tydligare.
Lisa Pousette, legitimerad psykoterapeut. Terapeutiska
