Skuld är en känsla som vi alla känner igen. Den kan smyga sig på som ett tryck över bröstet eller en inre röst som säger: du borde ha gjort annorlunda. Ofta dyker den upp när vi har gjort något som sårat någon annan, men ibland även när vi bara tror att vi har gjort fel.
I bästa fall fungerar skulden som en kompass. Den hjälper oss att stanna upp, reflektera och korrigera kursen. Den påminner oss om att vi har ansvar, inte bara för vad vi gör mot andra, utan också för hur vi behandlar oss själva. Men ibland blir skulden överdriven. Den kan växa till en ständig följeslagare, särskilt hos människor som har höga krav på sig själva eller en uppväxt där man lärde sig att vara snäll och inte belasta andra. Då kan man börja känna skuld även när inget fel har begåtts, som när man säger nej, vilar eller väljer sig själv framför någon annan. Då är det viktigt att stanna upp och fråga sig: är min skuld berättigad eller handlar den om ett gammalt mönster?
När skuldkänslan däremot är befogad kan den vara något att lära av. Att erkänna misstag och be om förlåtelse är ett tecken på mognad och empati. Men att fastna i evig självkritik gör oss inte till bättre människor, bara tröttare.
Vi behöver därför hitta balansen mellan att ta ansvar och att förlåta oss själva. Skuld ska inte vara ett permanent tillstånd utan en signal. När vi har lyssnat på den, gjort vad vi kan för att reparera, då är det dags att släppa taget. Först då blir skulden en kraft för utveckling istället för ett fängelse.
Lisa Pousette
Leg. psykoterapeut
www.terapeutiska.se
