Ett barn som är särskilt inkännande lägger tidigt märke till stämningar, tonfall och det som inte sägs. När föräldrarna är emotionellt närvarande kan denna känslighet bli en tillgång. Men när de vuxna själva är upptagna av psykisk ohälsa, missbruk, stark självupptagenhet eller annan frånvaro kan barnet börja orientera sig mer efter omgivningens behov än sina egna.
Barnet lär sig då ofta att läsa av innan något händer. Att vara vaksam, anpassningsbar och hjälpsam kan bli ett sätt att skapa trygghet. I stället för att känna efter vad man själv behöver riktas uppmärksamheten mot förälderns mående. Det sker sällan medvetet. Det är en överlevnadsstrategi som växer fram i ett sammanhang där barnet känner att stabilitet saknas.
För ett känsligt barn kan detta få djupa konsekvenser. Många utvecklar en stark förmåga till empati och ansvar, men samtidigt en osäkerhet kring sina egna känslor. Man lär sig att vara den som förstår, lugnar eller anpassar sig. Egen sorg, ilska eller rädsla kan tryckas undan eftersom det inte upplevs finnas utrymme för dem. Barnet blir ofta duktigt utåt, men bär på en inre ensamhet.
I vuxenlivet kan detta visa sig på olika sätt. Vissa blir mycket lyhörda i relationer men har svårt att sätta gränser. Andra känner ett starkt ansvar för andras välmående och märker att de lätt hamnar i rollen som den som bär. Det kan också finnas en känsla av att inte riktigt veta vad man själv vill, eftersom fokus så länge legat på omgivningen.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att bakgrund inte är öde. Många som vuxit upp i sådana miljöer utvecklar en djup självkännedom och en stark förmåga till reflektion när de börjar förstå sina mönster. Att se sambanden mellan tidiga erfarenheter och dagens sätt att relatera kan vara ett första steg mot förändring. När man gradvis lär sig att ge sig själv samma omsorg som man tidigare riktat mot andra uppstår ofta något nytt, en känsla av inre stabilitet som inte är beroende av omgivningen.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut. Terapeutiska
www.terapeutiska.se
