Det finns en form av sorg som sällan syns utåt. Den handlar inte om en konkret förlust, utan om allt det som aldrig blev av. Vägar man inte tog, drömmar som sakta bleknade och möjligheter som passerade utan att man riktigt märkte det. Denna sorg är ofta stillsam och svår att sätta ord på men den kan bli tydlig i perioder när livet stannar upp och man ser tillbaka.
Många bär denna känsla utan att tala om den. Det kan finnas en skam i att sörja sådant som aldrig funnits. Man tänker att man borde vara tacksam över det som är, och samtidigt kan en annan känsla finnas där, en undran över hur livet hade sett ut om man valt annorlunda. Dessa tankar är inte ovanliga, särskilt i livsfaser där perspektivet blir bredare och tiden känns mer påtaglig.
Den tysta sorgen betyder inte att livet varit fel. Ofta är den ett uttryck för medvetenhet. När vi ser våra liv tydligare blir också det som inte blev synligt. Att tillåta den känslan är inte att fastna i det förflutna, utan att erkänna att varje val också innebär ett avstående.
Med tiden kan sorgen förändras. När den får finnas utan att dömas blir den ofta mindre tung och mer integrerad. Man kan börja se att livet inte bara består av de drömmar som förverkligades, utan också av det som formade oss på vägen. I den insikten finns ibland en stillsam försoning.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut. Terapeutiska
www.terapeutiska.se
