Vi har alla någon gång känt oss ensamma. Anledningen till detta kan vara att vi har för lite familj och vänner runtomkring. Ibland kan vi även känna oss ensamma trots att vi är omgivna av mycket folk. Det finns dessutom en positiv ensamhet, det vill säga en självvald ensamhet.
Det finns olika slags ensamheter; man brukar prata om den objektiva och den subjektiva ensamheten. Med objektiv ensamhet menas ett begränsat eller obefintligt umgänge och/eller socialt nätverk. Den subjektiva ensamheten är däremot individens upplevelse av sin ensamhet. När någon säger att de är ensamma, trots att det finns människor runtomkring, är detta ett uttryck för den subjektiva ensamheten.Somliga upplever sig vara ensamma när det har gått någon dag utan att de har träffat en annan person, medan det för andra är först när de har varit ensamma i flera veckor.
Många personer kan uppträda avspänt i nära relationer och har en ganska god social förmåga. Ensamheten visar sig inte förrän man hamnar i en grupp, till exempel när man är på en fest, på möten eller på jobbet. Plötsligt känner man då hur tafatt och ångestfylld man blir och det känns som om man inte tillhörde gruppen utan endast utifrån – sorgset, lite melankoliskt – kan betrakta det som pågår. Man är inte med psykiskt även om man är där rent kroppsligt.
En annan anledning till ensamhet är att man kan uppleva att det innerst inne är något fel i en själv. Att människor inte skulle tycka om mig om de verkligen lärde känna mig, för då skulle otillräckligheten avslöjas. Eller kanske låter du inte andra komma för nära dig eftersom du är rädd att medmänniskor i så fall på något sätt skulle kunna skada eller kränka dig. Du tvivlar på andras avsikter och har en tendens att vänta dig det värsta.
Om du känner att du är ensam: börja utforska anledningen till din känsla.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut. Terapeutiska.