Under 1980-talet började man mäta anknytningsmönster hos vuxna. Då upptäcktes att den anknytningsstil som bildats under de första levnadsåren i allt väsentligt kvarstår i vuxen ålder.
Trygg anknytning
Forskarna såg att de barn som har trygg anknytning i hög grad blev självständiga, tillitsfulla vuxna. De sökte nära kontakt med andra och var inte rädda för att bli svikna eller övergivna. De beskrev sina relationer utifrån en positiv inställning och de använde ord som lycka, tillit och vänskap. Dessa individer uppfattades dessutom som mer socialt kompetenta än de som haft en otrygg anknytning.
Att personer med trygg anknytning upplevs som mer socialt kompetenta än andra beror på att de tidigt lärt sig att hantera sina känslor och att de kan uttrycka sig genom erfarenhet av nära relationer.
Upprepningstvång
Familjen är något som tilldelats oss medan vänner är något som väljs genom ett aktivt val. Människan söker bekräftelse, kärlek och trygghet utifrån vad hon är van vid och vad hon själv anser sig vara värd. Om hon under uppväxten har mötts av stimulerande och bekräftande människor så väljer hon troligen även vänner i det vuxna livet utifrån dessa egenskaper. Om hon i stället under barndomen var oälskad, bortprioriterad och ofta missförstådd väljer hon troligen även i vuxenlivet att umgås med människor som behandlar en illa och ger osämja.
Detta kallas i psykologin för upprepningstvång. Teorin om upprepningstvång säger att det som vi har upplevt i barndomen skaffar vi själva i vuxenlivet. Ingen rättvisa här inte: lyckliga barn blir skickliga på att skaffa ett lyckligt vuxenliv; olyckliga barn får uppleva det motsatta.
Inom psykologin säger man också att man kan stoppa upprepningstvånget genom att gå i terapi och på så sätt medvetet skaffa ett mer fungerande vuxenliv.