Det finns människor som nästan alltid är de som lyssnar. De som ställer frågorna, bär samtalet och fångar upp stämningar innan någon annan ens hunnit reagera. Ofta uppfattas de som trygga, varma och generösa. De verkar ha en självklar förmåga att finnas där för andra. Samtidigt kan samma personer bära på en sorg eller en känsla av utsatthet som sällan får komma fram. Uppmärksamheten riktas utåt och det egna inre får stå tillbaka.
För många har detta sätt att vara vuxit fram tidigt. Att vara inkännande och hjälpsam kunde skapa lugn och tillhörighet. Man lärde sig att relationer blev tryggare när man anpassade sig, när man lyssnade mer än man uttryckte egna behov. Med tiden blev det inte längre en strategi utan ett sätt att vara. Man identifierar sig med rollen som den starka och lyhörda, samtidigt som det kan bli svårt att veta hur det känns att själv få luta sig mot någon.
Omgivningen ser ofta bara den yttre bilden, de ser en person som verkar klara mycket och som sällan kräver något tillbaka. Just därför blir den egna sårbarheten lätt osynlig. Relationerna riskerar att bli ensidiga, inte av illvilja utan för att mönstret blivit så etablerat att ingen tänker på att fråga djupare. Den som alltid lyssnar blir inte alltid lyssnad på.
Inifrån kan detta skapa en stillsam ensamhet. Inte nödvändigtvis dramatisk, men ihållande. Man kan känna sig betydelsefull och ändå märka att något saknas. Sorgen hålls tillbaka, ibland så länge att den nästan förlorar sin form. Hjälpsamheten blir då både en styrka och ett skydd, ett sätt att slippa möta det som känns skört.
Att börja förändra detta handlar sällan om stora beslut. Ofta börjar det med små förskjutningar. Att stanna upp innan man automatiskt går in i lyssnarrollen. Att ibland låta samtalet handla om det egna. Att tåla den ovana känslan av att ta plats utan att genast kompensera genom att vara till nytta. Det är först när sårbarheten får vara synlig som relationer kan bli verkligt ömsesidiga.
Att visa sorg eller utsatthet är inte att bli mindre stark. Tvärtom kan det vara ett steg mot större närvaro, både i relationen till andra och till sig själv.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut. Terapeutiska
www.terapeutiska.se
