En barndom som kantas av bråk, kyla eller känslomässig frånvaro lämnar ofta spår som kan följa oss långt upp i vuxenlivet. Men även mitt i en svår uppväxt kan ett varmt och stabilt möte med en annan vuxen förändra riktningen. Det kan vara en mor- eller farförälder som alltid lyssnade, en lärare som såg potential, en granne som bjöd in till trygghet eller en tränare som gav beröm när det behövdes som mest.
Forskning visar att en enda pålitlig relation kan bli ett skyddande ankare. Den vuxne behöver inte ha ”räddat” situationen – ofta räcker det att barnet har känt sig sedd och accepterad. Den känslan av att betyda något ger barnet kraft att utveckla självrespekt och förmågan att skapa goda relationer som vuxen.
I terapirummet märks hur dessa ljuspunkter kan fortsätta ge näring långt senare. Klienten kanske minns en farmor som tog sig tid att prata, en musiklärare som uppmuntrade eller en fritidsledare som gav en kram när ingen annan gjorde det. Dessa minnen blir som små frön som, trots hård jord, kan växa till starka rötter av självkänsla.
För högkänsliga personer är detta ofta extra tydligt. En enda trygg hamn kan göra att svåra erfarenheter inte sätter lika djupa sår, och att förmågan att känna empati och glädje får leva vidare.
Att påminna sig om de goda möten som fanns kan vara läkande även långt i efterhand. Det ger perspektiv på den egna styrkan – och kanske inspiration att själv bli den där vuxna som gör skillnad för ett barn i sin närhet.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut
www.terapeutiska.se
