Det finns få saker i livet som skrämmer oss lika mycket som relationer. Den älskande tar alltid en risk att bli övergiven, bortvald, lämnad; inte längre vara älskad och accepterad.
Minns du hur det var när ni var nyförälskade? Allt var rosenskimrande och härligt. Ni tyckte om samma saker, ni hade samma intressen och hade det mysigt och underbart tillsammans.
Vad hände sedan? Förmodligen, utan att du ens var medveten om det, blev du rädd när du märkte hur nära du hade kommit den du älskar och vilken djup samhörighet ni hade. Det är då rädslan slår till. ”Tänk om detta är bara tillfälligt.” Då plötsligt inser du att det ni upplever kan gå förlorat. Gamla minnen från tidigare, misslyckade förälskelser kommer fram, och kanske erinringar om föräldrarnas stormiga gräl innan deras skilsmässa var ett faktum. Du omvandlas till att bli en författare som skriver en bok med dig själv som huvudperson. En ensam, misslyckad person som inte går att älska om man känner henne/honom tillräckligt bra. Boken har ett olyckligt slut: den ensamma hittar inte kärleken.
När du är förlorad i dina grubblerier blir det som en osynlig skiljevägg mellan dig och den du älskar. Empatin och kärlekskänslorna försvinner nämligen när vi är rädda; rädsla och kärlek går inte ihop. Hjärnforskningen visar att om hjärnan tvingas välja mellan att fokusera på rädsla alternativt på kärlek väljer hjärnan alltid rädslan.
En av de största gåvorna vi kan ge vår partner är fullständigt fokuserad uppmärksamhet. Och som du nu förstår är inte detta möjligt om du samtidigt grubblar over din egen otillräcklighet och framtida skräckscenarier.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut. Terapeutiska