Personer med undvikande, undflyende anknytning lever med en kluvenhet som innebär rädsla både för att vara alltför nära och alltför avlägsen sin partner. De försöker hålla sina känslor i schack, men utan att lyckas: de kan vare sig undkomma sin ångest eller fly sina känslor.
Ofta överväldigas de av sina egna reaktioner och kan då uppleva stora känslostormar. Deras humör är oförutsägbart. De betraktar sina relationer utifrån en modell som säger dem att man måste närma sig andra för att få sina behov tillgodosedda – men kommer man någon alltför nära kan de komma att skada en. Med andra ord: den person de kanske vill närma sig för att få uppleva trygghet och säkerhet är samma person som de är rädda att komma alltför nära.
Dessa personer tenderar att hamna i besvärliga, dramatiskt laddade berg- och dalbanerelationer. De är rädda för att bli lämnade. De kämpar för att klara av närhet, intimitet. De kan klänga sig fast vid partnern när de upplever sig vara avvisade – samtidigt som närhet kan få dem att uppleva ett slags fångenskap.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut. Terapeutiska
Hej Lisa. Jag har träffat en kille i över två års tid som har tydliga och kända relationsproblem. Det är skönt att läsa det du skrivit för att få en slags förståelse. Jag älskar denna person men blir gång på gång avvisad. Jag vet att jag betyder väldigt mycket för honom, men det känns som att man har en såpass smal mall att följa där mina behov inte får plats och då mår jag inte bra. Jag vill hjälpa honom, stötta och visa min kärlek men han känner sådan press då att han inte kan umgås med mig. Att avvisa honom och bli arg/besviken känns som att det ”spär på” hans rädsla. Jag vet bara inte hur jag skall förhålla mig till allt. Att jag i grunden mår bra och är stabil är givetvis viktigast, vilket jag inte gör i relationen när han inte kan ge tillbaka. Jag förstår att många tycker att det är bara att lämna allt och gå vidare, men när det finns en genuin kärlek är det inte så lätt. Kan en person med anknytningsproblematik ändra på sig?