Kärlek är svårt

Det finns få saker i livet som skrämmer oss lika mycket som relationer. Den älskande tar alltid en risk att bli övergiven, bortvald, lämnad; inte längre vara älskad och accepterad.

Minns du hur det var när ni var nyförälskade? Allt var rosenskimrande och härligt. Ni tyckte om samma saker, ni hade samma intressen och hade det mysigt och underbart tillsammans.

Vad hände sedan? Förmodligen, utan att du ens var medveten om det, blev du rädd när du märkte hur nära du hade kommit den du älskar och vilken djup samhörighet ni hade. Det är då rädslan slår till. ”Tänk om detta är bara tillfälligt.” Då plötsligt inser du att det ni upplever kan gå förlorat. Gamla minnen från tidigare, misslyckade förälskelser kommer fram, och kanske erinringar om föräldrarnas stormiga gräl innan deras skilsmässa var ett faktum. Du omvandlas till att bli en författare som skriver en bok med dig själv som huvudperson. En ensam, misslyckad person som inte går att älska om man känner henne/honom tillräckligt bra. Boken har ett olyckligt slut: den ensamma hittar inte kärleken.

När du är förlorad i dina grubblerier blir det som en osynlig skiljevägg mellan dig och den du älskar. Empatin och kärlekskänslorna försvinner nämligen när vi är rädda; rädsla och kärlek går inte ihop. Hjärnforskningen visar att om hjärnan tvingas välja mellan att fokusera på rädsla alternativt på kärlek väljer hjärnan alltid rädslan.

En av de största gåvorna vi kan ge vår partner är fullständigt fokuserad uppmärksamhet. Och som du nu förstår är inte detta möjligt om du samtidigt grubblar over din egen otillräcklighet och framtida skräckscenarier.

En reaktion på “Kärlek är svårt

  1. Tack! Detta gav insikt! Det var nog rädslan som slog till när jag nyligen försökte avsluta nuvarande förhållande. Jag blev plötsligt osäker och fick för mig att känslorna blivit allvarligare för mig än honom, vilket gjorde så otroligt ont att jag hellre ville dra mig undan och försöka glömma. Nu gav han sig inte utan lyckades övertala mig att fortsätta träffas. Hur mäter man vem som är mest kär, undrade han? Ja, det blir ju löjligt så här i efterhand, men man har väl olika sätt att visa sin kärlek och blir man inte bekräftad på det sättet man behöver, så slår väl rädslan till. Det blir extra svårt vid distansförhållande som i vårt fall. De senaste gångerna har jag blivit deppig när vi skiljs åt, medan han verkar lika glad. Det var därför jag tolkade att jag var mer kär. På frågan hur han tänker säger han att han ser fram emot nästa gång vi träffas och börjar drömma om det. Pga avståndet och mina barn har vi bara kunnat ses en helg i månaden. Frågan är hur jag ska förhålla mig? Försöka se det på hans sätt eller behöver jag ett förhållande som har förutsättning att bli mer vardagsnära? Ja, det får kanske tiden utvisa? Tycker så mycket om honom och vi har fin kontakt via telefon, sms när vi inte ses och det kändes oerhört sorgligt när jag försökte avsluta det. Då följde jag egentligen inte mitt hjärta utan gjorde vad jag trodde att jag behövde göra, nämligen skydda mig från att känna mig nedstämd efter våra avsked. Hur ska vad man veta vad som är rätt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>