Känner du intuitivt att du har en partner som verkar rädd för att låta dig komma riktigt nära och som verkar rädd för att bli beroende av dig? Samtidigt som du har en stark känsla av att din partner längtar efter ditt sällskap. Du känner alldeles rätt! Förklaringen är att du har att göra med en person som har ett undvikande anknytningsmönster!
En person som har undvikande anknytning har ett oerhört starkt behov av närhet samtidigt som nära, varma relationer väcker för stor smärta för att kunna klara av att gå in i ett sådant möte. Det är inte lätt att ha en relation med en som har undvikande anknytning då det lätt blir ett slags ”katt och råtta”-lek där den undvikande vågar närma dig endast när hon/han märker att du drar dig undan. Den undvikande vill oftast ha närhet på eget initiativ; då har han eller hon kontroll över situationen, kan bestämma själv.
Hur känns det att ha undvikande anknytning?
Den som har undvikande anknytningsmönster upplever sig ha ett stort frihetsbehov men samtidigt finns rädslan för ensamheten – vilket gör den undvikande väldigt förvirrad. Den undvikande personen håller ständigt sin partner på lite avstånd så att han/hon har ”ryggen fri” om något obehagligt händer. Han/hon undviker inte bara händelser utan även sina egna känslor. Den undvikande känner oftast inte ens att den blir kär utan försöker i stället tänka sig fram om partnern är bra och attraktiv eller inte.
Hur kommer det sig att några får undvikande anknytningsmönster?
Undvikande anknytningsmönster är ett inlärt beteende, det vill säga det är inte en medfödd egenskap. Den undvikande personen har troligen varit med om att ha en gränslös förälder som klampat över barnets gränser och kanske belastat barnet med sina problem och sin ångest, vilket kan resultera i att barnet har fått ”ovanan” av att se till att inte vara alltför förtrolig med föräldern. Undvikande beteende var med andra ord nödvändigt när din partner var liten, men fungerar uselt i en vuxen kärleksrelation med dig.
Hej!
Jag upplever att jag kanske själv har detta undvikande beteende. Är i grunden trygg som person och även barndomen var trygg. Däremot var mina första förälskelser i livet olyckliga, antingen ej besvarade och i två fall fanns en annan kvinna med i bilden, vilket jag först inte kände till. Jag har fått för mig att detta har rubbat min tillit i nära relationer. Kan det vara så? Och hur kan man jobba med sig själv att förbättra sig? Genom att våga göra sig sårbar? Uttrycka sina känslor bättre? Vill så gärna uppleva en trygg och självklar tvåsamhet, men det verkar svårt att få till, eller är det så att jag omedvetet väljer fel?
Hej, jag upplever att jag har undvikande anknytnings mönster då jag har svårt att komma nära personer och när jag väl gör det så puttar jag iväg dem. Mitt uppväxt har inte varit den bästa då jag har haft föräldrar som jobbar mycket och inte varit hemma mycket. Blev cykelbarn redan vid 7 års åldern och har tagit hand om min syster hemma sedan jag var 10 år gammal, har alltid känt mig som vuxen även som barn. När jag blev tonåring så hade jag svårt med att soffa nära vänner och kände mig oftast ganska ensam, då jag inte våga bli sårad.
Har nyligen avslutat kontakten med en man med detta undvikande mönster. Han gjorde abrupt slut efter en härlig sommarromans men återupptog tålmodigt kontakten med mig ”som bekant”, något jag till slut lät mig lockas in i. Efter första ”vänträffen” då vi dansade en katt och råttadans, mådde jag så dåligt stt jag bestämde mig för att helt bryta kontakten fast jag tycker mycket om honom.
Har känt en kvinna i snart 2 år nu! Känner mycket igen detta beteende.. Har faktiskt inte tänkt i dessa banor! Men det ger ju ett annat perspektiv.. då får man väl tassa lite mer på tå och svälja stoltheten ..