Man kan identifiera olika tidsfenomen som påverkar utvecklandet av ett barns anknytningsförmåga. Förr kunde det vara mammans förvärvsarbete eftersom dagissystemet inte var utbyggt då; barnet kunde helt enkelt få en otrygg anknytning på grund av olämpliga barnpassare när mamman var på jobbet.
Nu kan alla barn gå på dagis när föräldern arbetar. Vilka faror finns det idag för att ett barn ska utveckla otrygg anknytning? Svaret är mobiltelefoner! (Nej, jag är inte teknikfientlig, mobilen är jätteviktig även för mig!)
Många unga föräldrar lever i en ”uppkopplad” tillvaro, vilket lätt blir en ”frånkopplad” mental närvaro gentemot ett barn. Att mamman/pappan ständigt är tillgänglig för andra, men inte ”emotionellt anträffbar” för sitt lilla barn. Ett litet barn har inte så utvecklade hjärnceller att den kan förstå att den ständigt mobilpratande föräldern kanske just håller på att berätta till en vän om sitt älskade barn och verkligen menar det. I verkligheten sitter barnet ensamt, utan någon mänsklig kontakt, och känner sig utanför, ensam och oälskad. Trots att de flesta föräldrar är angelägna om omsorgen om sina barn kan det i värsta fall vara så att föräldern och barnet existerar så att säga bredvid varandra, men att den psykiska tillgängligheten inte finns närvarande i relationen. Då är det som bäddat att barnet utvecklar en undvikande eller ambivalent anknytning.